och bjömarneS konung tillfade, att de fång-na genaft skulle infattad i de fängelfer, han för dem bestämt. En stor björn med kalla, hårda ramar fattade Rofalinda, en annan drottningen och båda bortburoS. De kommo till blomskerskogen, Rofalin-da ansträngde sig att befria ftg ur björnen* flor och ryckte i fin ångest en roS från en qwist, jorden öppnade ett ftort fwalg, bför-narne nedstego deruti men sina Sångar; Rofalinda skrek högt till, en kall och fuktig luft mötte dem; de färdadeS förbi höga skrofli-ga klippor, och i den dunkla, frnarta skenen skimrade fwagt några guldskrimmor. Hon fruktade hwarje ögonblick, att björnen skulle fläppa henne och hon fönderslitaS af de bwaS-fa, fpetsiga stenarne; slutligen blef luften något lättare, de stannade pä ett torrt ställe, hwareft här och der några tistlar mödo-famt uppfpirade, luften war grå och dimmig, dunster, fom uppflego ur jotden, hwi-lade fom gråa (löjor öfwer de framftjntanbe