och wärmer ramarna, jag afundaS honom tätt myrket, ifynncrhet emedan jag få Sent kau hoppaS, att få ega detta sköna land och den tiden skall du, mitt barn, wäl aldrig upplffwa. Huru? frågade Rofalinda förfärad. Ack, en fådan fékonung kan lefwa många hundrade år, fåledeS är du då län-geSedan död; jag bör ltkwäl Säga dig, att mi sttart skulle hafwa dödat dig, för att för altid wara fäkra för foglarneS drottning, om icke min Sader Sagt, att det wore farligt för oss, emedan mi skulle uppreta alla féer och andar mot oss genom ett mord; men mi hade misst ändå gjort det, om jag icke genast förälskat mig i-dig. RofalindaS bestörtning mar obeskriflig, hon trodde sig först nu fe den fara hmari hon fmäfwade; ty, tänkte hon, kan bet icke falla honom in ännu en gång, att mörda mig och hwem skall beskydda mig här? HenneS tårar flödade. Prinfen frågade efter orfaken till henneS bekymmer; hon tillstod,