Sophie v. Knorrtng. 61 att hon fruktade, att han skulle döda henne; han förfäkrade, att hon kunde wara fullkomligt lugn, emedan han älskade henne. Han talade nu åter om det marma, foliga landet od) huru gerna han skulle milja ega det. Prinfessan yttrade fin önskan, att ännu en gång få fe det; han lofmade att bedja fin fader om tillåtelfe, till att en gång få föra henne med fig. RoSalinda frågade, om han altid reste på det fätt, hon hade färdats hit. Ack nej, inföll han, min fader baren flor makt, jag beböfmer endast fatta mig, Så drager ban mig i ett ögonblick till fig. prinsessan tänkte på ringen och Suckade. följande dagen fade prinfen henne, att hanS fader fjelf mille fe henne ännu en gång och att bon genast skulle mara boS honom. Rofalinda ämnade Swara och stod i detfam-ma inför björnarneS konung, der han utan någon prydnad låg på den mjöka gräsmattan i folskenet, Som behagade honom Så mycket, att alla håren i banS tjocka pels skobo