fnart förfwinner den återftående tiden, och då sluta wi henne med fördubblad glädje i wåra armar. Rofalinda återfåg de fordom få kära träden, efter hwilka henneS hjerta ofta längtat; fina föräldrar i bwilkaS minne hon ännu lefde. Konungen betraktade ett äpple på ett lågt träd och gaf det åt drottningen: ät det, fade han, och tänk der-wid på wår dotter. Cängre kunde prinfeS-fan icke uthärda; gråtande nedföll hon med utsträckta armar framför fpegeln; det war ett träd, fom hon en fommarafton lekande planterat. Då hon hämtat sig och stigit upp, war äfwen detta uppträde förfwunnet. Hon tänkte på foglarneS drottning och På den älskade prinfen och förfäradeS wid anblicken af deraS elände. Hon fåg en Swart och låg håla, wid hwarS wäggar konungen, en wördnadSbjudande gubbe,drottningen och prin» fen, i en puckelryggig och wanskaplig gestalt, woro fastade med tjocka guldkedjor. En ftröm forssade wåldfamt in genom hålan,