Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Brytningar och motsatser vid 1890-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
tukten varit dryftad inom detsamma. Önskningar och
förslag i olika riktningar hade framkommit. De gingo i första
hand ut på en förändring, resp, avskaffande av dittills
gällande kyrkotuktslagstiftning. Ty en sådan fanns sedan
gammalt, närmast kodifierad i 1686 års kyrkolag, men med
bestämmelser, som till en stor del hade blivit obsoleta.
Detta sammanhängde med det sätt varpå kyrkotukten i
äldre tider hade utövats, i det en sammanblandning av
kyrko-tuktsmedel och borgerliga straffmedel hade ägt rum.
Särskilt påfallande var detta beträffande den s. k. kyrkoplikten.
Denna bestod däri, att den som hade blivit straffad för vissa
brott skulle offentligen avlösas i kyrkan, stå på den s. k.
pliktpallen eller skampallen, en straffpåföljd som hade
känts i hög grad bitter och förödmjukande. Karakteristiskt
var, att det från 1686 var världslig rätt som dömde till detta
kyrkostraff. Den uppenbara kyrkoplikten hade genom 1855
års förordning blivit upphävd. Såsom straffpåföljd för vissa
uppgivna brott stadgades här enskild skrift och avlösning.
I kyrkolagens tionde kapitel talas om olika grader av
kyrkotukt för den som förhärdat sig i en uppenbar och för alla
veterlig synd och last, som icke var av den beskaffenhet
att vederbörande kunde för densamma strax lagforas. I
första hand föreskrevs i detta fall enskild varning av
själasörjaren. Hjälpte icke detta, skulle prästen taga med sig två
eller tre gudfruktiga och förnuftiga män och i deras närvaro
göra föreställningar. Gjorde dessa ingen verkan, skulle
anmälan ske för biskop och konsistorium, vilka, därest
föreställningar icke förmådde något, kunde avstänga vederbörande
för viss tid från nattvardens bruk och andra kyrkliga friheter.
Kyrkolagen förutsätter att proceduren kunde gå ännu längre:
sedan världsligt straff hade försökts för att driva till bättring,
kunde det större bannet — det mindre var uteslutning från
nattvarden — tillgripas. Det större bannet hade kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
