Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. En kyrklig kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
i allt vanskligare situation, allt efter som frikyrkorörelserna
konsoliderades. Från att våra lekmannarörelser utbildade
sig dessa till frikyrkliga samfund med fast organisation och
ordinarie ämbetsbärare, vilka — det skedde senare — antogo
namnet pastor, likasom missionshusen blevo kyrkor. Under
sådana förhållanden måste det sakta men säkert komma till
en kris. Och den kom också. Det ligger nästan i sakens natur
att den skulle gälla dopet, närmare bestämt det s. k.
lekmanna-dopet.
Vid 1883 års kyrkomöte väckte biskop A. F. Beckman
förslag om följande tillägg till kyrkolagen: »Dop, av lekman
förrättat, men icke uppgivet såsom nöddop, må, när
vederbörande målsman eller barn, kommet till
konfirmationsål-dern, sådant begär, av präst bekräftas på sätt och under
villkor som i fråga om nöddop föreskrivet är.» Motionen var
föranledd av de särskilt i norra Sverige, men också i de
sydligare delarna av landet förekommande, av lekmän
förrättade dopen. Den allmänkyrkliga traditionen var den, att
omdop icke ansågs tillåtligt. Det vore emellertid, ansåg biskop
Beckman, fara för att kyrkan skulle göra sig skyldig till brott
mot denna kyrkans tradition, om hon förklarade ett barn
odöpt, vilket hade blivit hemma döpt på det sätt som ansågs
tillfredsställande vid nöddop, varvid dopet dock hade skett
utan verklig nöd. Beckman nekade icke att ett sådant
nöddop utan nödtvång vore ett lagbrott, och han ville ingalunda
legalisera ett dylikt förfarande. Men något slags straff borde
icke enligt hans mening träffa det oskyldiga barnet, och
framför allt borde icke kyrkan av nitälskan mot oordningen
låta förleda sig till brott mot sina egna grundsatser. Kyrkan
finge icke heller förgäta, att barnet genom själva den
naturliga födelsen av föräldrar, som ännu vore hennes medlemmar,
tillhörde henne och borde vara föremål för hennes omvårdnad.
Kyrkolagsutskottet avstyrkte motionen, och den blev icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
