Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Samhälls- och kyrkoproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
1891 års riksdag. I motsats mot vad förut hade skett
tillstyrkte lagutskottet denna gång vad motionären hade yrkat,
nämligen att det måtte lämnas fritt för varje svensk undersåte,
som hade fyllt aderton år, att utträda ur den svenska
statskyrkan utan att behöva uppgiva något trossamfund, vartill
han ämnade övergå.
Lagutskottet framhöll, att den anmärkningen visserligen
kunde framställas mot den föreslagna åtgärden, att den
innebure ett statens uppgivande av sin ställning såsom kristen
stat, och vidare att, då kärleken vore kyrkans högsta lag och
innersta drivkraften för hennes verksamhet, kyrkan icke
borde upphöra att utöva inflytande på dem som i religiöst
hänseende hade anslutit sig till läror, som voro främmande
för kristendomen, eller som intogo gudsförnekelsens
ståndpunkt. Men huru beaktansvärda dessa skäl än kunde te sig,
man kunde icke komma ifrån att vad som hade föreslagits
endast innebure ett följdriktigt genomförande av den
samvets-och trosfrihetens stora grundsats, å vilken
dissenterlagstift-ningen var byggd.
Lagutskottet anförde också andra skäl. Från kyrkans egen
synpunkt vore det riktigt att få från sin gemenskap skilja
oliktänkande, vilka till äventyrs direkt motarbetade hennes
syften. Det kunde vidare vara vanskligt att avgöra huruvida
ett samfund skulle anses såsom kristet eller ej. Utskottet
syftade därvidlag på att man inom den Hedlundska kretsen
i Göteborg hade tänkt bilda ett unitariskt samfund, men ett
dylikt hade av vederbörande myndighet förklarats icke kristet
och därmed icke fallande under gällande dissenterlag.
Detta lagutskottets utlåtande återkom under en följd av
riksdagar, så visst som motionen även återkom, för att
ständigt på nytt fällas av första kammaren. 1893 frambars
motionen av J. M. Eriksson och Jonathan Olsson, 1894 därjämte
av Fjällbäck, Fridtjuv Berg, E. J. Ekman, Oskar Eklund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
