Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Prästlöneregleringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
gjorde sig den speciella prästerliga opinionen på ett bestämt
sätt förnimbar. Det skedde genom en skrivelse till Kgl.
Maj:t från Allmänna svenska prästföreningen, vilken ju
för icke så länge sedan hade blivit bildad.
A. S. P. förklarade sig icke kunna förstå huru boställena
kunde frånkännas församlingarna och dess prästerskap
samt överföras till en kassa, över vilken dessa ej hade någon
bestämmanderätt, utan att därigenom gällande
rättsförhållanden kränktes. Vad vidare de praktiska synpunkterna
beträffade, framhävdes hurusom ett avskiljande av bostället
från prästbostaden skulle medföra stora kostnader för
utbrytning och utflyttning. Prästen behövde också
livsförnödenheter från bostället. Framför allt i fråga om
ämbets-skjuts vore prästen beroende av bostället. Detta var ungefär
vad flertalet domkapitel också hade andragit. Men så
yttrade A. S. P., att det mångenstädes bland prästerskapet
uttalats önskan om befrielse från de med större jordbruk
förenade besvärligheter, synnerligen som det varit förenat
med stora formella svårigheter att på längre tid få
utarrendera boställena, men dessa svårigheter syntes bäst lösas
genom en arrendeförordning i huvudsaklig överensstämmelse
med prästlöneregleringskommitténs förslag. Detta
sistnämnda yttrande kom längre fram, i Kgl. Maj:ts proposition
till riksdagen 1908, att åberopas såsom en instans för åtgärd
i riktning mot obligatorisk utarrendering.
I fråga om prästgårdarnas indragning ställde sig
kammarkollegium, under beaktande särskilt av församlingarnas rätt,
på de kyrkliga myndigheternas sida. En indragning vore i
många fall en obillighet, stundom gränsande till
rättskränk-ning. Men samtidigt yrkades på obligatorisk utarrendering
i så stor omfattning som möjligt. Kammarkollegium hade
intet emot obligatorisk utarrendering i alla de fall, där hinder
icke mötte av sådana omständigheter, som skäligen borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
