Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kyrkotanken och de ungkyrkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
när man hade hunnit dit, kunde man icke ställa sig likgiltig
inför kyrkan och kyrkoproblemen. Man måste tillgodogöra
sig samfundsarvet. Man började förstå vad stenkyrkan hade
att säga: Gud talar genom henne.
Även i Manfred Björkquists kyrkotanke var det etiska
draget, aktivitetsdraget, starkt framträdande. Den kom till
uttryck i de av honom präglade orden »Sveriges folk — ett
Guds folk» och »ridderlig kamp». Det förra ordet,
lösensordet, »Vår lösen», var för korsfararna, som först togo upp
det, i främsta rummet ett löftesord. Det kom till de unga
såsom ett nytt evangelium, som en ny, stor, underbar
nådegåva, det var Guds löfte om vårt folks räddning och
barnaskap. Det hade erfarits icke såsom en självtagen uppgift,
utan som ett löfte, givet av den levande Guden själv. Löftet
var en gåva, inneslutande syndaförlåtelse, rullande upp en
förunderligt skön syn. »Huru man kände det, sedan synen
gått upp — den gamla kyrkan med löftets båge över sig —,
det minnas vi. Det är, som om man stode i dörren till
Herrens hus en julmorgon.» Mot den synen gällde det att vara
trogen. »Guds stora gåvor bära alltid i sig uppgiften. Den
som njuter gåvan utan att taga uppgiften, han mister dess
välsignelser.» Löftet skulle bli till uppgift. »Det gällde att gå
in i ett liv, där dessa två världar brottades med varandra:
Guds Sverige och det Sverige vi sågo runt omkring oss.»
»Den som blott vill se himlen, han blir drömmare och
romantiker, den som blott vill se jorden, han blir en
stillastående verklighetsmänniska. Den som är trogen mot den
himmelska synen, men ock mot den jordiska, rädd att förlora
någondera — han blir en kämpe, och för att kunna hålla ut
•— en Guds kämpe.»
Man fick icke, menade Björkquist, nöja sig med en
avvärjande kamp, i det man så långt som möjligt stängde sig ute från
kulturlivet. Nej, det gällde att gå ut för att kämpa om
männi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
