Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 64 Nicolaus Olai Bothniensis och Olaus Martini.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätta i den aflidnes ställe. På sommaren 1600 valde
Upsala domkapitel i samråd med biskoparne kyrkoherden i
Nyköping Olaus Martini till erkebiskop. Han var son
till den förut omtalade kraftfulle motståndaren till liturgien,
biskop Martinus Olai i Linköping, och skulle sjelf blifva
en ännu mer betydande kämpe för den evangeliskt
lutherska kyrkans renhet. Karl, som vid denna tid vistades i
Liffland, godkände valet den 14:de Maj 1601 med
tillkännagifvande, att efter hans hemkomst skulle ordentlig
konfirmation meddelas, och att den valde under tiden kunde
på vanligt sätt inställas i embetet. Men dels önskan att
afvakta valets bekräftelse dels fortfarande tvekan om
lagligheten att viga ny erkebiskop i mäster Abrahams ställe,
hvars sak ännu var oafgjord, torde hafva vållat, att de till
Olofs ordination kallade biskoparne uteblefvo. Det
oaktadt tillstyrkte de, att han kunde tillträda embetet,
hvilket ock i Juli 1601 åt honom öfverlemnades af akademiens
rektor Laurentius Paulinus Gothus "i professorernas och
presternas namn". Huruvida Olaus sedermera blef vigd,
är tvifvelaktigt. Väl uttalar Messenius en förmodan, att
så skett. Men någon säker underrättelse derom saknas,
och starka skäl tala för den meningen, att Olaus aldrig
blifvit ordinerad.
Hvem som nu intog landets erkebiskopsstol, var en
sak af icke ringa betydelse. Ty hertigens
kryptokalvinistiska planer hotade att undergräfva den lutherska
bekännelsen i Sverige. Det var alltså synnerligen angeläget,
att på kyrkans främsta plats kom en man, som var vuxen
den brydsamma ställningen. En sådan man var Olaus
Martini. Han hade ärft sin faders redbara och
bekännelsetrogna sinnelag och stod honom icke efter i lärdom och
bildning. Väl var han till hela sitt väsen en blid och
saktmodig man. Men han egde ock en fast karakter och
ett oförskräckt mod att våga allt för sin pligt och
sanningens försvar. Derföre var han orubblig, när det gälde
att värna den tro, som sökt sig ett uttryck i Upsala
mötes beslut, och om hvars sanning han för sin egen
personliga del var djupt och lifligt öfvertygad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
