Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 104. Erkebiskopens fölhållande till rikets öfriga biskopar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 104. Erkebiskopens fölhållande till rikets öfriga biskopar.
Man tycktes ännu icke hafva alldeles glömt den
ställning, Upsala såsom metropolitansäte innehaft inom kyrkan
före reformationen. Åtminstone förekommo under första
hälften af 1600-talet flere exempel derpå, att domkapitlen
i rikets öfriga stift, vid ovisshet om lagens rätta
tillämpning eller vid saknad af bestämdt lagbud, vände sig till
Upsalakapitlet, för att få upplysning. Äfven hände, att
målsegande vände sig dit med besvär öfver andra
domkapitels utslag. Väl egde kapitlet i Upsala ingen laglig
öfvermyndighet gent emot andra stiftsstyrelser, men faktiskt
blef emellertid förhållandet det, att erkestiftets domkapitel
emellanåt kom att utöfva en sådan.
Detta berodde väl hufvudsakligen derpå, att
Upsalakapitlets ordförande, erkebiskopen, fortfarande åtnjöt ett
högre anseende än sina kolleger oeh äfven kunde göra anspråk
på ett visst primat. I konung Sigismunds försäkring
angående religionen stadgades nämligen, att erkebiskopen
skulle "varda hållen för den myndigaste ibland allt
kler-keri" och njuta sitt tillbörliga anseende öfver hela riket.
Dåvarande erkebiskopen Abraham Angermannus, som
uttryckligen berömmes derföre, att han hade "ett godt
uppseende med lydebisperna", drog också ej i betänkande att
blanda sig i de gamla suffraganstiftens angelägenheter, så
att ban till och med inom dem vid åtskilliga tillfällen
utnämnde prester och skolmästare. Under den följande
tiden finnes visserligen intet spår till en af erkebiskopen
utöfvad myndighet öfver de andra biskoparne. Det heter
fastmera i en offentlig handling från år 1624, att "ingen
episcopus är den andres princeps och dominus, utan de
äro alle fratres et collegæ, lika höge i embetet jure
di-vino, och att archiepiscopus allenast är ratione ordinis et
honoris primus". Men 1686 års kyrkolag stadgar dock,
att om någon biskop är försumlig i sitt embete,
"erkebiskopen skall åtvarna honom, att han dermed afstår",
och i allmänhet var traditionens magt länge nog så stark,
att man ansåg sig böra göra afseende på erkebiskopens
gamla häfdvunna ställning såsom rikets metropolit, hvarföre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
