Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 117. Sockenstämma och kyrkoråd. - § 118. Kyrkotukten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sockenstämma. Men sedermera torde det hafva ansetts
lämpligare att för dylika fall utse några få synnerligen aktade
personer, hvilka, då sådana granlaga mål förekommo, skulle
representera församlingen.’ Detta förfaringssätt, som
troligen här och der länge nog praktiserats, godkändes af 1686
års kyrkolag. Väl inflöt ej i denna lag något bestämdt
förordnande om ett egentligt kyrkoråd. Men ur dess
stadgande, att presten, om hans enskildt gifna förmaning
"intet ville hjelpa, skulle taga till sig två eller tre
gudfruktige och förnuftige män af församlingen och i deras
närvaro förmana syndaren till omvändelse", torde
kyrkorådsinstitutionen såsom en myndighet för handläggning af mål,
som rörde kyrkodisciplinen, snart nog hafva utvecklat sig,
helst en sådan institution bevisligen funnits förut,
åtminstone i Åbo stift, der ett kyrkoråd med disciplinära
åligganden redan omtalas 1673.
<b<§ 118. Kyrkotukten.</b>
Den i det föregående antydda disciplinära uppsigten
öfver församlingens medlemmar stod i sammanhang med
användande af s. k. kyrkotukt. De medel, genom hvilka
man under det katholska tidehvarfvet sökt upprätthålla
densamma, voro det större bannet eller uteslutning från
församlingens gemenskap, det mindre bannet eller uteslutning från
nattvarden, uppenbar skrift eller offentlig bot och aflösning
samt hemlig skrift eller i tysthet ålagd och fullgjord
botöfning. Efter reformationen var uppenbar skrift det
egentliga och vanliga tuktemedlet; endast den, som hårdnackadt
vägrade att undergå densamma, kunde med rätta
bannlysas, och en bannlyst kunde endast genom undergående
af uppenbar skrift åter försonas med församlingen. Den
ursprungliga betydelsen af uppenbar skrift låg deri, att den,
som genom någon grof synd väckt offentlig förargelse,
ansågs böra, för att visa prof på sin omvändelse och bättring,
offentligen bekänna, sin synd och underkasta sig vissa yttre
botöfningar såsom uttryck af sin invärtes botfärdighet. Men
inom den katholska kristenheten uppväxte snart en alldeles
förvänd åsigt om kyrkotukten, i det att man började be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
