Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 118. Kyrkotukten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118. KYRKOTUKT. 245
förmådde med hopp om framgång beifra dem. Särskildt
gäller detta om dryckenskapslasten. Kyrkoordningen
beklagar, att "»valg" hörde till de oseder, som voro så
vanliga, "att ock ingen tid ville tillräcka, hvar man nu
härmed skulle fara så noga", och denna last blef derföre icke
belagd .med kyrkostraff. Sedermera uppräknades
visserligen uti Örebroartiklarne af 1586 äfven dryckenskap bland
de förseelser, mot hvilka kyrkotukt borde användas. Men
under din följande tiden finner man icke vidare detta
stadgande upprepadt, förmodligen derföre att man, i likhet med
kyrkoordningens författare, ansåg fruktlöst att beifra en
så allmänt gängse osed. Man inskränkte sig till att skydda
kyrka och gudstjenst ifrån vanhelgd genom dryckenskap.
Den, som drucken gjorde buller i kyrkan, skulle för någon
tid uteslutas derifrån. De, som under gudstjensten gingo
till .öls, bränvin eller andra drycker, och de krögare, som
genom utskänkning på söndag drogo folk från gudstjensten,
skulle, om förmaning till bättring ej hjelpte, beläggas med
både verldsligt och kyrkligt straff. Ar 1617 tillkom
förbud med hotelse af böter för den, som tillstälde arbetsöl
på lördagen, hvarigenom folket blefve obeqvämt att på
söndagen höra Guds ord. Vexiö stifts kyrkoordinantia af
1619 stadgade likaledes böter för dem, som vid bröllopp
kommo druckne till söndagsgudstjensten, samt anbefalde
presterna att, om vid begrafning folket komme drucket till
kyrkan, uppskjuta begrafningen till annan dag och stämma
folket att då, vid äfventyr af kyrkoplikt, nyktre och
skicklige framkomma. Men om man sålunda på kyrkotuktens
väg ännu måste nöja. sig med att hålla kyrka och
kurthandlingar fria från dryckenskapens styggelse, så får deraf
ej den slutsats dragas, att man i öfrigt gjorde intet, för
att motarbeta det onda. Tvärtom gjorde man helt säkert,
hvad man kunde, för att genom undervisning och själavård,
verka för nykterhetssaken. Redan erkebiskop Laurentius
Petri skref 1557 en bok " emot dryckenskap", och
Johannes Bothvidi utgaf ånyo denna skrift år 1605 jemte en af
honom sjelf författad afhandling " om de styggelser och straff,
som dryckenskap med sig hafver".
Närntast och i första hand utöfvades kyrkotukten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
