Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 118. Kyrkotukten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 118. KYEKOTUKT.
hvar och en kyrkoherde, dervid biträdd, såsom förut blifvit
antydt, af • församlingen på sockenstämma eller af vissa
hennes ombud, ehuru församlingens direkta deltagande i
kyrkotuktens handhafvande, om ock i theorien erkändt af
kyrkoordningen och i senare lagstadganden tydligare
föreskrifvet, likväl i verkligheten länge nog torde hafva
uteblifvit eller inskränkt sig till ett tyst samtycke.
Emellertid fick kyrkoherden icke handlägga alla kyrkotuktsmål på
egen hand, utan när fråga var om bannlysning, skulle han
förut hemställa saken till sin biskop eller prost. Efterhand
bestämdes nogare vissa fall, för hvilka kyrkoherden eller
prosten kunde aflösa, under det en del mål af syårare
beskaffenhet förbehölls domkapitlet eller dess poenitentiarius.
Prosten ålåg det att vid visitationerna eller prostetingen
anställa förhör angående åe disciplinär- eller samvets-mål,
som kunde inom församlingen förekomma, afgöra dem,
hvilkas afgörande låg inom hans befogenhet, samt hänvisa de
öfriga till domkapitlet. Anmälan eller angifvelse af gröfre
brott skulle ske af sockenpresten hos prosten och kapitlet.
Den prest, som uraktlät sådan anmälan eller på gifven
befallning icke uteslöt en uppenbar syndare ur kyrkans
gemenskap eller "bevisade honom någon kyrkotjenst", skulle
mista embetet.
Enär domkapitlen betraktades såsom den myndighet,
dit alla svårare kyrkotuktsmål borde hänvisas, så vann
naturligtvis deras dömsrätt härigenom en högst betydande
utsträckning. Härvid bör dock icke lemnas oanmärkt, att
om än mången gång verldsliga domare hänskjöto till
domkapitlen sådana brott, för hvilka allmän lag ej * stadgade
bestämdt straff, det å andra sidan äfven hände, att
verldsliga domstolar ådömde kyrkobots undergående, hvilket
redan på 1620-talet icke sällan förekom. Hade man mer och
mer gifvit kyrkoplikten karakter af verldsligt straff, så Var
det ju icke heller så underligt, om man emellanåt glömde,
att hennes ådömande, tillhörde andlig .domstol, helst som
vid folklynnets trotsighet biträde af verldslig arm stundom
måste påkallas, för att tvinga en motsträfvig syndare till
skrift och aflösning eller till undergående af kyrkoplikt.
Den sålunda stadgade och utöfvade stränga kyrkotuk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
