Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 118. Kyrkotukten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118. KYKKOTUKT. 247
ten synes snart nog icke hafva ansetts i alla afseenden fullt
lämplig. Redan 1617 vid ett möte i Örebro, då flere
stadganden rörande kyrkotukten antogos af der samlade
biskopar och superintendenter, bestämdes visserligen såsom
det strängaste straffet, "att uppenbare grof ve syndare, hvilka
från lifsstraff af öfverheten voro förskonte, borde vid deras
kyrkoplikt stå utanför kyrkodörren med blottad rygg och
ett ris i handen, när folket gick utur kyrkan". Men sjelfva
den förut så ofta ådömda risslitningen omnämnes icke,
förmodligen emedan man börjat komma till insigt om dess
olämplighet. Den af Karl XI år 1684 nedsatta kommitté,
hvilken skulle afgifva utlåtande öfver presteståndets
kyrkolagsförslag, tadlar dess författare bland annat derför, att
de vilja "trycka och tvinga den felande med allehanda s. k.
kyrkoplikt och det derhän uttyda, som skulle dem åligga
att straffa icke allenast med bann, utan ock med
fastt&-gande, med fängelse, med ris, böter och dylikt".
Också inträdde genom 1686 års kyrkolag en stor
förändring i fråga om kyrkotuktens handhafvande. Just
emedan den s. k. kyrkoplikten hade fått karakteren af ett slags
supplement till den verldsliga straffmagten, så tog man lm
steget fullt ut och förordnade, att den alltid skulle ådömas
af verldslig rätt och användas blott i sådana fall, der äfven
ett verldsligt straff blifvit ådömdt. Hade denna plikt förut
varit af hvarjehanda slag, så erhöll den nu, dels genom
kyrkolagen dels genom en kgl. förklaring af den 22:dre
Juli 1696, en enda faststående form och bestod deri, att
den brottslige "en söndag under högpredikan skulle stå på
en särdeles, dertill förordnad pliktepall" samt derefter
skriftas och aflösas, under "förmaning att visa sin botfärdighet
med almosogift efter råd och ämne". Häraf inses,
huruledes den s. k. kyrkoplikten förvandlades till ett verldsligt
straff, så att hon näppeligen längre kunde anses tillhöra den
egentliga kyrkotukten. Likväl förekommo ett och annat
exempel derpå, att personer sjelfmant begärde och erhöllo
tillåtelse att för sitt samvetes lugnande undergå uppenbar
kyrkoplikt, hvilket visar, att hennes ursprungliga betydelse^
af kyrklig botöfning ännu ej var allmänt utplånad ur
menighetens föreställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
