Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 127. Herrans nattvard. - § 128. Söndagsgudstjenster, veckopredikningar och bönestunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anbefald. Icke heller förekom ännu något lagstadgande
om, hvad vi nu kalla nattvardsbarnens konfirmation.
Nattvarden plägade ofta begås, och exempel
förekomma derpå, att nattvardsgång vid vissa tillfällen allmänt
påbjöds. I 1686 års kyrkolag säges, att församlingens
medlemmar " åtminstone tre eller fyra resor om året borde
gudeligen bereda sig värdeligen att undfå och anamma det
heliga sakramentet". Den, som aldrig gick till nattvarden,
skulle enligt kyrkoordningen bannlysas, enär han ju redan
sjelf hade satt sig i bann, och kyrkolagen stadgar, att "den
som motvilleligen sig öfver år och dag ifrån Herrans
nattvard håller, skall anses och tilltalas som en okristen".
En sed, som bibehållit sig från äldre tider, var den,
att presten, som utdelade nattvarden, äfven meddelade
sakramentet åt sig sjelf. "Höfveligt och nyttigt är", säger
kyrkoordningen, "att kyrkotjenaren, som androm
sakrame»-tet utskiftar, varder ock sjelf deraf delaktig, hvilket om han
försummar eller tillbakalåter, kommer det hans sockenfolk
till förargelse." Skall presten vid flere kyrkor samma dag
utdela nattvarden, så. "kan det icke vara honom till skada %
att han lika ofta anammar sakramentet. I Vexiö stifts
ordinantia af 1619 heter det, att den pastor, som hade
kapellan, skulle med de andra församlingens ledamöter gå,
fram till skrift och aflösning, då han ville undfå nattvarden,
samt anamma denna af komministern. Deremot synes den
gamla seden af sjelfkommunion ännu icke hafva upphört
för den pastor, som ensam tjenstgjorde vid sina kyrkor.
Emellertid torde denna sed, utan att uttryckligen
förbjudas, af sig sjelf hafva förfallit, i den mån det blef en allt
strängare fordran, att ingen skulle anamma Herrans
nattvard utan föregående skrift och aflösning.
§ 128. Söndagsgudstjenster, veckopredikningar och bönestunder.
På Söndagen höllos i städerna tre gudstjenster; och
predikades i ottesången öfver katekesen, i högmessan öfver
evangelium, i aftonsången öfver episteln. För landsbygden,
der blott högmessa hölls, var ottesången ersatt genom den,
i kyrkoordningen anbefalda ordningen, att i adventet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
