Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 141. Trolldomsväsendet. - § 142. Folkbildningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
„gos till dylik bekännelse, emedan nekandet ofta ansågs
vara en af Satan ingifven lögn.
Tidens högst uppsatte män, och bland dem sjelfve
erkebiskopen Olof Svebilius, trodde på verkligheten af
Blå-kullafärder och gillade blodsdomarne. En och annan mera
upplyst tog dock saken förståndigare. Riksdrotset Pek
Brahe yrkade på varsamma och milda åtgärder, och
riksmarsken Karl Gustaf Wrangel förklarade: " detta allt är
intet annat än illusioner". Theologie ^professorn i Upsala
Martin Brunnerus nekade visserligen icke möjligheten af
Blåkullafärder, men att sådana verkligen skett, ^nsåg han
sig ej kunna antaga, utan att hafva fasta och oemotsägliga
skäl. Han åberopar sig på yttranden af de begge
biskoparne i Vesterås Olof Laurelius och Nils Rudbeck *) samt
kommer till den slutsats, att om trolldomsväsendet
för-skrefve sig från Satan, så vore det kanske i alla fall
ingenting annat än inbillning, enär "den onde plägar
särdeles och likasom ex professo visa sin konst i gäckande syn
och sinnesvilla". Äfven den unge läkaren Urban Hjärne
sökte visa, hurusom de flesta åtminstone i Stockholm gjorda
anklagelsernaN voro grundade på enfald, elakhet och
bedrägeri. Fortsatta undersökningar af
trolldomskommissio-nen i hufvudstaden bekräftade detta omdöme, och
kommissionen trodde sig i Februari 1677 kunna inberätta, att hela
oväsenuet i Stockholm hade upphört. Nu blefvo väl
ytterligare några personer afrättade, men icke mer för
trolleri, utan för illvilliga lögner. Saken föll i förakt, och •
snart hörde man icke mer talas om de förut så vanliga
trolldomshistorierna.
§ 142. Folkbildningen.
Okunnigheten bland allmogen var i början af
1600-talet så stor, att församlingar funnos, der ofta ingen mera
än presten och möjligen klockaren kunde läsa innantill.
Under sådana förhållanden var det ogörligt att bibringa
*) Nils Rudbeck var äldste sonen till den berömde Johannes
Rudbeckius. Han hade förut varit kyrkoherde först i Hedemora och sedan i Stora
Tuna samt derefter pastor primarius i Stockholm, hvarpå han 1670 blef
Laurelii efterträdare såsom biskop i Vesterås, der han dog den 2:dre Sept.
1676 vid 54 års ålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
