Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 24. (650.) 13 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 24
SVENSK LÅEAKETIDNING.
299
sammanställningar - hvilka understundom
kunna vara rätt intressanta - är ett
fullständigt register jämte korrekta uppgifter
om namn och lefnadsställningar en ren
nödvändighet.
*
Just i fråga om registret öfver
anförandena vågar undertecknad emellertid
framställa en anmärkning äfven mot
redogörelsen för Göteborgsmötet. Hundratals
gånger har jag måst bläddra igenom gamla
mötesberättelser för att följa någon viss
fråga eller någon viss person från möte
till möte, och jag har härunder haft rik
anledning att anställa betraktelser öfver de
äldre berättelsernas absoluta brist på
register samt de något senares
ofullständighet i detta hänseende. Hvar och en,
som vill begagna ifrågavarande
berättelser såsom källor för kännedomen om
rörelserna inom vår lärarekår under dess
tidigare skeden (och de äro såsom sådana
oumbärliga), måste, för att komma till rätta
härmed, först på egen hand upprätta
register öfver dem. Har han då för sina
undersökningar något speciellt syfte, så kan
det vid en berättelses genomgående mycket
väl hända, att arbetet härmed icke
inbringar honom något annat än vissheten,
att i densamma ingenting för honom finnes
att hämta; han har då fått uppoffra flera
timmar utan nytta. Nästan ännu sämre
ställer sig saken för den, som tillfälligtvis
behöfver uppgift om hvad som blifvit sagdt
i en eller annan fråga vid ett visst möte,
ty i dylika fall medgifver tiden ofta intet
letande.
I allmänhet gäller om en
mötesberättelse detsamma som om alla andra andliga
mosaikarbeten (lexika och andra
uppslagsböcker), att ett hufvudsyfte måste vara att
bespara letande] hvarje bit bör vara på
det sätt registrerad, att den är så lätt
tillgänglig som görligt är. Att kunna
finna hvad man söker genom att slå
upp en gång är dubbelt så bra som
att finna det först genom att slå upp två
gånger.
I detta fall tyckes det mig, som om
Göteborgsberättelsen kunnat vara ännu
bättre, än den är. Antag t. ex. att jag vid
något tillfälle vill veta (naturligtvis fortast
möjligt), hvad Göteborgsmötet uttalade om
»minimikurserna». Jag genomögnar
registret å ss. VI och VII och finner å s. VII:
»Sjette frågan: Om minimikurser . . . 327.»
Är jag då litet van, ser jag efter, på
hvilken sida nästa ärende börjar, ty där eller
närmast därförut bör något om den sökta
resolutionen stå att finna. Jag slår
således upp s. 361 och hänvisas af denna till
s. 337, där jag slutligen når mitt mål.
Eller jag önskar uppfriska minnet af hr
Thysells »skrapa» till hr Dalin vid samma
möte. Af registret s. VIII hänvisas jag
till sju sidor: 39, 47, 222, 225, 327,
350, 361, och först en blick på registret
s. VII visar mig, att jag har att hålla mig
inom ss. 327-361, alltså till ss. 327,
350, 361, hvarigenom jag slutligen s. 351
finner den sökta speglosan om hr Dalins
»med stor tvärsäkerhet» framlagda
motförslag o. s. v. Nog skulle det för den
sökande varit bekvämare, om han i
registret funnit följande:
Minimikurserna 327-361.
Resolutioner: ......... om minimikurserna 337.
Thysell Joh.:......... om minimikurserna 327.
350, 361.
För sådana läsare, som nöja sig med
att blott genomgå berättelsen och sedan
för alltid ställa den å sido, hafva dessa
anmärkningar ingen betydelse. Men för
dem är ju icke registret till,
I båda de nu föreliggande berättelserna
behandlas mötet å ena sidan samt de
därmed förbundna Samkvämen och utflykterna
å den andra såsom två skilda ting. Detta
skulle utan tvifvel vara det enda rätta, i
fall Samkvämen och utflykterna endast vore
ett mera materiellt bihang till mötena, där
hufvudintresset vore fäst vid att äta mat,
dricka punsch och »faa sig en lille Dans».
Men om, såsom i Göteborg var fallet,
samkväm och utfärd voro inordnade såsorn
organiska delar i det hela, afsedda att gifva
sin part af mötets andliga behållning, så
synes det varit minst lika riktigt att låta
dem Behålla sina egentliga platser, d. v. s.
att låta tidsordningen allt igenom vara den
bestämmande. Detta kan ju emellertid
anses vara en smaksak.*
En smaksak är tvifvelsutan äfven det
sätt, hvarpå en berättelseutgifvare
behandlar sådant som vid ett möte tilldrager sig
»utom protokollet» : små oregelmässigheter
och afbrott, yttringar af bifall eller
ogillande o. s. v. Hr Ohlander medgifver, att
dylika inlägg i förhandlingarna bidraga att
gifva meningsskiftet lif och färg, men han
har det oaktadt låtit dem utan undantag
stanna utanför berättelsen, enär »det är
ytterst svårt att tillfredsställande uppmäta
dessa på det hela taget anonyma bidrag
till en frågas utredning». Skälet synes
mig icke fullt öfverbevisande. De antydda
svårigheterna äro icke så farliga, ty just
i detta särskilda hänseende har man i
allmänhet ganska god hjälp af tidningarna,
och skulle berättelseutgifvaren själf hafva
uppträdt som talare och fått sin andel af
bifall eller misshag, kan han ju för
opartiskhetens skull låtsas hafva varit döf
åtminstone för det förra. Äfven »de anonyma»
deltagarne (hvilka dess bättre äro flertalet)
hafva rätt att på något sätt återfinna sig
i redogörelsen. Rätt mången gång
kommer denna eljest att gifva ett visst dödt
intryck, liknande det man erhåller t. ex.
af det kalla protokollet öfver en varm
riksdagsdebatt med bravorop och andra
infallen.
Ibland kunna diskussioner t. o. m. vara
sådana, att uteslutandet af extra episoder
innebär ett slags stympning. Hvilken
deltagare i Göteborgsmötet erinrar sig t. ex.
icke med nöje hr B. (7. Eodhes andra upp- ’
trädande i den brännande frågan om
kroppsaga, då han såsom ett ypperligt
discipli-narmedel på det varmaste förordade -
kaffe, och då han, oaktadt alla afbrott från
ordförandens sida, sökte äfven efter
sakdebattens slut utveckla denna sin mening,
ännu i sista sekunden utropade: »Ja, ja, jag
skall sluta, men kom ihåg det, mina
damer och herrar, att kaffe är ändå ett
utmärkt medel!» - allt under församlingens
stormande bifall. För min del har jag
nästan litet svårt att förlåta sekreteraren
hans stränghet i detta afseende; hvarken
den populäre hr Rodhe eller mötet eller
mötesberättelsen skulle lidit genom
medtagandet af denna muntrande episod.
*
Nu senast anförda anmärkningar äro de
enda undertecknad kunnat framställa mot
den öfver Göteborgsmötet utgifna
berättelsen, oaktadt god vilja ingalunda saknats.
Härtill bör läggas det skyldiga
erkännandet, att denna berättelse med hänsyn till
utstyrseln står på höjdpunkten af hvad
som hittills på det området åstadkommits.
Såväl till det yttre som det inre är den
ett verk, hvilket gör sin förläggare och i
all synnerhet sin redaktör all möjlig heder.
Må detta omdöme, hvars riktighet ingen
skall kunna jäfva, utgöra afslutningen på
denna jämförande betraktelse, hvilken
under sin fortgång kommit att göra mindre
skäl för epitetet »liten» än från början
varit ämnadt. Frv Brg.
FÖR DAGEN.
* Afgjordt förkastligt är däremot det ej
sällan följda sättet att trycka samtliga
inledningsföredragen för sig i en följd och de därpå
följande diskussionerna för sig i en annan.
Sådant kan vara befordrande för tryckningens
snabbhet, men det omöjliggör en samlad
öfverblick.
Den 6 juni såsom nationaldag.
De många under senare åren
framställda förslagen om lämplig dag för en
allmän nationalfest tyckas allt mer och
mer sammanjämka sig till en bestämd
dag. Ingen gång förut har så tydligt
som just i år den allmänna meningen
utpekat den 6 juni såsom lämpligaste
tidpunkten. Från skilda delar af landet
inlöpa nämligen underrättelser, att man
särskildt i skolorna ägnat denna dag åt
fadrens minne.
Vi lämna kortfattade underrättelser
om några af de sålunda anordnade
festligheterna.
I Stockholm börjades högtidligheten
därmed, att genast på morgonen nya af för
saken intresserade personer skänkta
flaggor hissades på de olika skolhusen.
Dagens egentliga högtidlighet firades
emellertid på Skansen, som för ändamålet iklädt
sig sin ståtligaste flaggskrud.
Kl. l/2 12 samlades på slätten nedanför
ingången de större gossarne och flickorna
från samtliga folkskolorna till ett antal af
3,000. Gossarne voro iklädda uniformer,
och i spetsen för hvarje skola bars en
fana. På slaget 12 satte sig den väldiga
skaran, företrädd af en musikkår, i
rörelse mot ingången till Skansen och
marscherade därpå under tonerna af finska
rytteriets marsch några hvarf omkring i de
olika »landskapen», hvarpå den drog sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0305.html
