Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (1,085.) 15 oktober 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
I stället bör man hänvisa till läsning af
lämpliga stycken i de heliga skrifterna.
3) Alla stycken i utvecklingen, som
hufvudsakligen utgöra upprepningar af
brottstycken ur den lilla katekesen, böra
uteslutas såsom öfverflödiga.
4) Oviktiga stycken uteslutas, de
återstående göras till läsestycken.
5) De stora pedagogiska bristerna
såväl i den lilla katekesen som i
utvecklingen kunna endast af hjälpas, om man
öfverger uppställningen i frågor och svar,
en läroform, som i alla andra ämnen
för längesedan är förkastad. -Denna
form leder också med nödvändighet till
den tanklösa utanläsning, som k. cirkuläret
den 12 maj 1865, ytterligare bekräftadt
i k. cirkuläret den 11 oktober 1878, sökt
motarbeta. Att Luthers lilla katekes
verkligen är orimligt svårfattlig för barn,
antyddes redan af Rikets Ständer, då de
- enligt förenämda cirkulär af år 1865 -
endast ansåge sig kunna fordra, att
lärjungarna »någorlunda» redigt skulle
kunna uppfatta innnehållet, af densamma.
6) De etiska utvecklingarna böra -
såsom ock i den gamla katekesen mera
iakttogs - präglas af en mer konkret
hänvisning till barnets erfarenhetsområde.
7) Katekesen bör fördelas på två
afdelningar, en afsedd för skolan och en
för konfirmationsundervisningen. Till den
senare böra alla stycken af dogmatiskt
innehåll förläggas, och bör denna
afdelning alltså omfatta hela andra, fjärde
och femte hufvud styckena. På detta
sätt kan mera plats beredas i skolan för
en fullständigare och mera fruktbärande
undervisning i moralläran.
Slutligen kan det sättas i fråga,
huruvida de mosaiska buden verkligen utgöra
den lämpligaste utgångspunkten för
moralläran vid den första undervisningen.
Mig synes det vara mer i
öfverensstämmelse med nytestamentlig åskådning
att ej uppfatta möralbuden såsom
fristående befallningar utan i stället
omedelbara följder af kärleksbudet, såsom Jesus
själf gjorde. På detta sätt skulle
moralläran vinna i enhep och sammanhang, i
det att alla utvecklingar endast skulle
olifva tillämpningar i särskilda fall af
den för barnet lättfattliga principen:
»Allt hvad I vilje i människorna skola
göra eder, det gören I ock dem.» (Matt.
7: 12.)
Värnplikt och uppfostran.
1.
I den för vårt försvarsväsen lifligt
nitälskande tidningen »Svenska
Dagbladet» hafva nyligen varit synliga
två uppsatser under rubriken: »Den
nya härordningens första år. En be-
väringsmans iakttagelser» samt en
tredje under rubriken: »Kasernlifvet
och religionen. En beväringsmans
iakttagelser». Dessa uppsatser,
hvilka äro undertecknade med märket
Severus och angifvas vara författade
af en akademiskt bildad ung man,
som innevarande års sommar
fullgjort sina värnpliktsöfningar vid ett
af våra Stockholmsregementen, hafva
tilldragit sig stor uppmärksamhet och
synas äfven väl förtjänta häraf, icke
minst ur folkuppfostringssynpunkt.
På det fysiska området anser sig
författaren knappast ha annat än
godt att anföra. I det afseendet
utgör den svenska ungdomen enligt
hans erfarenhet ett förträffligt
soldatmaterial. »Våra unga
beväringspoj-kar äro verkligen», säger han, »ett
synnerligen hurtigt, kraftigt och
ihärdigt släkte».
Orättvist vore ock att påstå,
fortsätter han, att de icke visade
villighet under öfningarna, »I detta
hänseende hade man i allmänhet visst
intet att förebrå dem. De voro raska
och gladlynta ungdomar, som funno
nöje i fälttjänsten och marscherna,
äfven om dagen ibland kunde vara
en smula ansträngande.»
Trots detta erkännande har
författaren funnit tillståndet bland de
värnpliktige vara i flera
hänseenden ytterst sorgligt.
Af huru stor betydelse kroppslig kraft
och uthållighet än äro för en här -
säger han - vinnes därmed ensamt
icke segern. Det kräfves, och särskildt
i nutidens hårdt frestande och
uppslitande krig, att bland soldaterna finnas
ej blott duktiga kroppar, utan ock
duktiga karaktärer. Vi kunna en gång
komma i ett sådant läge, att vi måste hålla
ut till det allra yttersta - .-. Då
skall det kräfvas själskraft af hvar och
en ibland oss. Jag har under
samlif-vet med mina kamrater frågat mig, om
de i denna punkt skulle motsvara
fäderneslandets fordringar. - - Det är
sant, jag har måst draga mina
slutsatser ur idel ord, och det är icke sagdt,
att en människas handlingssätt alltid
går samma vägar som hennes talesätt.
Så långt mina erfarenheter sträcka sig,
kan jag dock med visshet påstå
åtminstone så mycket, att för närvarande
fosterlandskärleken är en obekant storhet
bland verkstädernas och landsbygdens
svenska ungdom. För många är den
nog, om jag så må uttrycka mig, en
alltför abstrakt känsla. Deras idékrets
är i följd af otillräcklig begåfning och
uppfostran alltför trång, för att ett så
pass omfattande begrepp som
»fosterlandet» skulle kunna vakna till verklig};
lif därinnanför. Men hos många, många
förhåller det sig sorgligt nog så, att
bristen på fosterlandskärlek icke är en följd
af brist på intelligens utan af brist på
sinnets idealitet och värme. Detta
märktes redan på en del fördomar, som jag
fann vara mycket allmänna och hvilka
i hög grad försvagade
fosterlandskänslan. Bland Stockholmsbeväringen, som
till största delen bestod af unga
fabriksarbetare, var det ett vanligt talesätt att
säga, att de ej alls hade något
fosterland att älska eller försvara, enär de
icke skulle äga medborgerliga
rättigheter. Bland landtbeväringen hörde jag
åter det påstående ofta fällas, att det
vore vida bättre, om vi komme under
t. ex. Ryssland, emedan vi då skulle
betungas med mindre skatter och -
förunderligast af allt! - slippa från all
militärtjänst. För båda gtupperna var
för öfrigt den slappa tankegången
gemensam, att vi i alla häridelser
omöjligt skulle kunna slå tillbaka ett
allvarsamt angrepp och att allt bråk med
försvaret därför vore alldeles onödigt. Hur
naiva eller plumpa dylika föreställningar
än äro, bevisa de dock säj mycket, att
kärleken till ett fritt Sverige och till
Sveriges heder ej kan vara vidare stark
hos dessa människor, då den faller
redan för så slöa vapen.
Det var emellertid icke blött
fosterlandskänslans slummer, som gaf
författaren, anledning till bekymmer.
Andra iakttagelser ’tycktes honom
vara af ännu mera nedslående art.
Hvad som härvid för honom
betydde allra mest var icke de fall af
onykterhet, som förekommo. Ty dels
voro dessa fall bland beväringen vida
sällsyntare än bland stammanskapet,
dels betraktades ruset af flertalet
värnpliktige såsom något
vanheder-ligt, hvarför det ock kunde hända,
att den i detta stycke felande
trakterades med något långt ifrån
behagligt, nämligen s. k. »kompanistiyk».
Icke heller fäste författaren sig i
främsta rummet vid den märkliga
råhet i ord och uttryck, som åtföljer
kasernlifvet.
Slik råhet ..- säger han - behöfver
i och för sig icke betyda så mycket.
Dels märkte jag alldeles tydligt, att de
flesta måste fela vida mindre i detta
hänseende såsom civila än i kasernen,
där det »grupp-psykologiska» inflytandet
starkt gör sig gällande. Dels kan dylik
råhet bero mera på en brist i bildningen
än på en brist i karaktären; omgifning
och uppfostran kunna ju förfula ytan
utan att mycket angripa hvad som
finnes därunder.
Däremot är det ett annat drag i
ej blott stadsbeväringens utan äfven
Z<mdrt)eväringens andliga fysionomi,
hvilket författaren finner sig böra
tillmäta stor och djupt allvarlig
betydelse: derms uppfattning af och
praktiska ställning till hvad som kallas
sedlighet i detta ords trängre bemärkelse.
Hur många samtal har jag icke
lyssnat till - yttrar han - där en
beundrad kamrat bredt ut sig öfver sina
jä-garbragder på osedlighetens jaktmarker!
Jag har hört dem i lugnt s j älf belåten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
