Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (1,085.) 15 oktober 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK LÄRARETIDNING.
785
ton berätta, hur de lyckats bringa en
oskyldig flicka på fall. - - - Jag
har hört dem tala om sina veneriska
sjukdomar fullkomligt i samma ton, som
om det rört sig om snufva eller
tandvärk, och jag kunde aldrig märka, att
den, som för sin sjukdoms skull måste
lämna tjänsten för en tid, därför blef
mindre beundrad. Det var, som ansåge
de sedlighetsplikten höra till ett
särskildt, mycket egendomligt slag af
plikter: sådana, som alls icke behöfva fyllas.
Författaren förklarar sig
uttryckligen höra till dem, hvilka önska en
ytterligare utsträckning af
öfningsti-den. Icke desto mindre finner han
sig nödgad uttala det omdömet, att
någon verkligen lyftande och
förädlande inverkan af kasernlifvet icke
kunnat af honom förmärkas.
De vekliga, lata, osnygga hade -
säger han - helt säkert godt af sin
be-väringstid, och det ej blott för sina
kroppar; deras fel hörde sannerligen icke till
dem, med hvilka man såg genom
fingrarna. Men dessa goda inflytelser
uppvägde dock icke, det är min tro, de
mångfaldiga inflytelser till det onda, som
det stora flertalet var underkastadt. -
- Dryckenskap, osedlighet,
lögnaktighet voro (det är alltför väl bekant för
alla dem, som lef t aldrig så litet i våra
kaserner) ganska allmänna företeelser,
och mången beväring skall kanske en
gång förbanna de impulser, han i denna
omgifning rönte. – - Jag vill icke
vara klandersjuk eller orättvis. Likväl
måste jag bekänna som min fulla
öfvertygelse, att vid det regemente, jag
tillhörde, många lämnade tjänsten sämre
än de började den.
Af alldeles särskildt intresse är
hvad författaren har att berätta om
det religiösa tillståndet bland den
kaserner ade ungdomen.
Att förakt för, ja fiendskap mot
religionen voro mycket allmänna bland min
omgifning, är - säger han - något,
som är höjdt öfver alla tvifvel. Därpå
samlade jag alltför många och alltför
starka bevis. Jag fann ganska snart,
att ett särskildt slags »fritänkeri» -
jag erkänner för öfrigt mer än gärna,
att detta namn är för stort att användas
i detta sammanhang - fullkomligt var
på modet bland mina kamrater. När
man kände behof att imponera genom
intelligens och fördomsfrihet, sköt man
gärna lös på t. ex. vissa berättelser i
bibeln, hvilka man ansåg vara särskildt
lämpliga mål för pilarna från en upplyst
kvickhet. Eller också lät man sin
spiritualitet stiga mot än högre rymder,
piskade den gamla tron på ett lif efter
detta och på en Gud i världen. Aldrig
hörde jag någon kamrat opponera sig
mot dessa utgjutelser, tvärtom
belönades den uppträdande med de mest
sympatiska skrattsalvor. Och man må icke
tro, att dessa unga män blott hycklade
sin ateism för det yttre skenets skull.
Många, många voro verkligen
öfverty-gade därom, att allt hvad de lärt sig
kalla religion eller kristendom endast
var idel lögner och vidskepelse.
Att tillståndet var sådant bland
Stock-holmsbeväringen, förvånade mig
egentligen ganska litet. Våra unga
stadsarbetare ha redan länge fullproppats af
religionsfientliga läror, hvilkas ytlighet
öfverträffas endast af deras naiva
tvärsäkerhet. Men högligen märkligt fann
jag det vara, att samma tillstånd
härskade också bland landtbevaringeii.
Också där hade man lärt sig blicka djupt
och genomskåda de sekelgamla
bedrägerierna! Också där tog man själf ut
lönen iör detta besvär genom att få
håna, hvad man icke mera trodde på,
och inhösta applåder för sitt hån. Och
för båda grupperna utmynnade den nya
visdomen i en sats, som jag ofta hörde
upprepas och till hvars klang man
tydligen lyssnade med alldeles särskildt
välbehag: »Det finnes ingen synd, att skilja
mellan rätt och orätt är bara ett
gammaldags påhitt.»
Vid denna sorgliga redogörelse
glömmer författaren ingalunda, att
kristendomsförkunnelsen ju dock fått
sig en plats anvisad äfven i våra
kaserner.
Där hålles - yttrar han - korum
hvarje morgon och hvarje kväll, och
hvarje söndag anstaltas - hur lyder
ordet? - kyrkparad. Här träder alltså
religionen alla dessa ynglingar i möte,
hvilka eljest på allt sätt stöta den ifrån
sig. Här måste de möta den, antingen
de vilja eller.icke.
Enligt den beskrifning, som
författaren lämnar öfver beskaffenheten
af dessa s. k. andaktsöfningar,
utförda på kommando liksom annan
exercis, måste de emellertid på det
religiösa sinnet verka långt mera
nedbrytande än uppbyggande.
Bör det icke vara tydligt för en och
hvar - frågar han på grund häraf -
hur föga lämpad dylik »religion» skall
vara just för dessa unga män, sådana
jag skildrat dem? Om de förut
föraktat allt hvad till gudstjänst och »Guds
ord» hörer, kunna de få mera aktning
därför under här skildrade
förhållanden ? Kunna de tro annat, än att
kris-tendonien blott är en gammal ihålig
statsinstitution, som både är löjlig och
onödig? Den, som hört »Fader vår»
läsas två gånger om dagen i en kasern,
skall han någonsin förstå den kraft, som
denna bön hade, när Jesus själf bad
den i kretsen af sina lärjungar?
Det är min öfvertygelse, att den sorts
kristendom, som slagit sig ned i våra
kaserner, är ingen till gagn men många
till skada.
*.
Då författaren slutligen uppställer
den frågan, huru nu påpekade
missförhållanden skola kunna motarbetas,
faller hans tanke i främsta rummet
på befälet och regementspastorerna.
De förra - säger han - voro väl i
allmänhet mycket humana och
behärskade, men stodo för öfrigt i ett så
opersonligt förhållande till beväringen som
möjligt. En officer, som intresserar sig
för sitt folk och vill dess bästa, kan
med ganska små medel verka mycket
godt ibland det; men för detta tyckes
man vid mitt regemente i allmänhet
icke äga någon blick. Man förde befäl
under öfningama, mottog
permissionsansökningar och utdelade bestraffningar
- det var allt. Ä andra sidan må
dock villigt erkännas, att de allra flesta
likväl aldrig positivt, genom dåligt
föredöme, demoraliserade sitt manskap,
äfven om det nog fanns några få, hvilkas
laster voro allmänt kända och stundom
af manskapet användes som ursäkt för
de egna oarterna.
Äfven hvad regementspastorerna
beträffar anmärker författaren, att
deras förhållande tilt beväringen var
uteslutande officiellt.
Äfven om så sorgligt vore -
tillägger han – att korum i våra kaserner
ständigt förblefve lika meningslöst och
frånstötande som för närvarande, skulle
likväl vår ungdom kunna från sin
be-väringstid medtaga goda och icke
för-fäande intryck af religionen, om
regementspastorerna visade dem, ätt detta
något, som kallas religion, dock haft
också andra resultat än vaneslöa
ceremonier och humbug. Kanske skulle en
och annan bland dessa unga, som tvifla
så ytligt och döma så hastigt, lära sig
inse, att detta något är en gigantisk och
strålande makt i världen, öfver hvilken
man kan undra mycket, men som man
alltid skall ha godt af att nalkas med
vördnad och med det djupaste allvar,
hvaraf ens själ är mäktig.
De anspråk, författaren ställer på
officerare och regementspastorer, äro
naturligtvis fullt befogade. Båda
kunna utan tvifvel göra åtskilligt till
missförhållandenas af hjälpande, de
förra t. o. m. mycket. Men för att
finna röttprna till det onda måste
man nog gå längre. Dessa
missförhållanden sammanhänga i själfva
verket med vissa brister i vårt
grundläggande uppfostringsväsende, hvilka
vi i en följande artikel skola något
beröra.
Huru kan sådant tålas?
En hemmansägare och ledamot af
Bodens skolråd blef vid senaste tinget
fälld för andra resan lönnkrogen. Om
folkskolan i Norrland blir efter och
har svårt att nå någon utveckling,
är det ej så underligt, då sådana
målsmän få föra dess runor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
