Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
679
nämnda, som inte tillhöra de klarast lysande ’stjärnorna.
Först ha vi då de tre personer, som utgöra stödjepelarna i Världsförbundet för ny uppfostran, mrs Beatrice Ensor, England, dr Elisabeth Rotten, Tyskland, och professor Adolphe Ferriére, Schweiz. Det ar ganska frapperande, att det just ar kvinnor, som utföra det största arbetet för de nya pedagogiska idéernas spridning. Mrs Ensor ar sannerligen en person, som imponerar på var och en hon kommer i beröring med. Hennes småleende, som man skulle kunna saga ar världsbekant, vinner alla, men - skulle man vilja tillägga - det ar ett diplomatiskt småleende. Och det behövs i sanning en diplomat av Guds nåde för att kunna samla alla förbundets anhängare, vitt skilda till nationer, raser och trosbekännelser. Hon måste kunna småle lika hjärtligt mot den asketiske reformatorn, vilken vill gå sa långt i sin iver, att han önskar reformera allt, från klädedräkten till levnadssättet, som mot den mera materiellt inställde, som nog vill reformera skolan, men likväl vill bibehålla sin rätt att gå klädd i rock och väst samt ata biff med lök, när det smakar honom. Hon måste kunna skaffa sig förtroende hos den indiske tänkaren eller hos den fromme kristne, lika väl som hos den skeptiske naturhistorikern, som känner sig förpliktad att vara ir-religiös. Mrs Ensor kan denna konst, hon ar böjlig och smidig - men liksom i floretten finns det stål i henne. Hon har en glödande tro på sin sak, och när hon vill genomföra en idé eller nå ett mål, kan ingenting i världen hindra henne. Som motto över hennes verk skulle man kunna sätta den gamla latinska sentensen: »Leniter in forma, sed f or-titer in re» (»Mild i formen, men fast i själva saken.»)
Dr Rotten representerar den tyska grundligheten och redigheten och har därför en plats att fylla i en sa internationell förening som Världsförbundet för ny uppfostran.
Professor Ferriére, en typisk fransman, ar en av de ivrigaste förkämparna for den nya skolans idéer. Det ar hänförelse och patos i stämman, när han utvecklar sina älsklingstema, en evolution inom vetenskapen hän mot en djupare kännedom av den mänskliga individualiteten, en på psykologiens rön byggd skola samt en omläggning av lärarutbildningen.
En person, som till sin läggning mycket påminner om mrs Ensor, ar skolinspektör G. J. Arvin. Han ar sedan länge i vart land känd såsom en reformator på barn- och ungdomsskolans område. Han intresserar sig för allt det nya, som rör sig i tiden, men sovrar och gallrar med urskillning för att få fram det, som passar den danska skolan. Dessutom har han en egenskap, som danskarna i regel inte besitta, nämligen organisationsförmåga. Och det kom honom väl till pass som ordförande i kongressens organisations-
kommitté. Att kongressen, trots sin omfattning, gick sa väl i lås, som den gjorde, torde få komma på hr Arvins konto. Det har ingalunda varit en lätt sak att ena alla stridiga viljor, då såväl den fria som den gamla skolans målsmän voro representerade. Det har behövts många vänliga småleenden och axel-klappningar för att lugna de upproriskas sinnen. Det hade icke varit möjligt for .vem som helst att utföra det förberedande arbetet för denna kongress, då flera av de ledande skolmannen i Danmark äro motståndare till den nya pedagogiken, vilket kom till uttryck bi. a. vid den bekanta Vanl0se-skolstri-den. Hr Arvin har fullgjort sitt varv, och det till och med på ett sätt, som visat, att han ar en av Danmarks främste skolmän.
Det ar sannerligen inte gott att göra någon rangskillnad i den långa raden av föreläsare. En av de största »begiven-hederne» på kongressen var väl dr Maria Montessori. Hon hade sin egen lilla kongress i den stora kongressen och sitt eget gröna kongressmärke for att nu inte tala om de egna trogna anhängarna. Endast vid ett tillfälle framträdde hon för kongressdeltagarna för att utveckla sina tankar om de psykologiska grundprinciperna för den nya uppfostran. Med lika värdigt behag mottog hon såväl blombuketter som den applåderande mängdens hyllning. I sin apoteos över barnet, framhöll hon, hur de vuxnas auktoritet ar ett fördärv, som måste försvinna, och de lärdomar vi tvinga på de små, ha de rätt och skyldighet att försvara sig mot. Barnet innesluter i sig egenskaper och krafter långt överlägsna dem vi vuxna besitta. Barnet utför arbetet mycket bättre an vi vuxna, fyllt som det ar av mystiska krafter, dem vi ej känna.
Dr Montessoris rival, miss Helen Parkhurst, som beskylles för att ha plagierat Montessori-systemet, gjorde ett djupt intryck. I sin redogörelse för Dalton-planen, som ar hennes skapelse, gav hon en klar och tydlig bild av dess arbetsformer.
I en klass för sig stod nationalrat Otto Glöckel, Österrike. På ett glänsande och spirituellt sätt drog denne soignerade wienare upp en karakteristik av den nya skolan, som efter världskriget vuxit fram i det fordom ärorika kejsardömet vid Donau -. »nu ett litet fattigt land, av historien kastat vid vägkanten».
Jag finner, att det skulle föra för långt att gå in på alla de"personer, som borde omnämnas, och ett uppräknande av namn ar betydelselöst. Men när världens förnämsta skolmän samlas, ar det inte lätt att inpressa alla i ramen av en tidningsartikel.
Man frågar sig gärna, vilka pärlor eller skatter dessa flitiga sökare under de 14 dagarna funnit att föra med sig hem till sina respektive hemorter, - och svaren bli val lika många som anta-
let deltagare. Brist på insamlingsmaterial har det då sannerligen inte varit. Under kongressen ha funnits 16 s. k. grupper med föredrag och diskussioner, 11 st. föreläsningskurser behandlande pedagogiska metoder och därtill komma filmförevisningar och de stora huvudfo-redragen. I 13 olika lokaler har det talats och demonstrerats, sa nog har det bjudits dem, som velat hålla till godo.
Det torde kunna ifrågasättas, om man ej med all denna anhopning riskerar en viss övermättnad, ty inte ens den mest glupande pedagogiska hunger kan rå med allt detta, .- vilket säkerligen ej heller varit kongressledningens mening. Detta torde även vara en av de förnämsta orsakerna till, att detta troligen har varit den sista kongress av sa stor omfattning. En viss urskillning och koncentration ar nog lämpligast for framtiden.
Men för att återgå till frågan vad kongressen givit, sa måste det erkännas, att vare sig man kommit som nyfiken åhörare, av staten utsänd delegerad eller rent av som semesterfirande turist, sa har man icke kunnat undgå att ryckas med av dessa pedagogiska idealisters entusiasm, dessa trogna som utgöra kongressens kärntrupp och som sluta upp kring bärarna av de stora namnen och ge dem bakgrund. Det ar många uppslag, som givits, och många tankar, som väckts, och det gäller nu för deltagarna att praktisera dessa och anpassa dem efter de egna förhållandena.
En icke oviktig fördel med en sa stor kongress ar naturligtvis den, att pedagogiska celebriteter från när och fjärran samlas för att jämföra och komplettera sina åsikter.
Även om det pedagogiska utbytet inte kan bli lika stort hos alla dessa deltagare från sa vitt skilda länder, sa har dock kongressen varit ett led i arbetet för internationellt samförstånd folken emellan. Det var ej blott en gest, när mrs Ensor varje morgon öppnade förhandlingarna med »Friends!», det var en känsla av samhörighet mellan dessa många olika människor, som dock arbeta för samma mål.
Kommittén för examensväsendet har avgivit sitt betänkande. En del av medlemmarna, däribland Sveriges representant undervisningsrådet Nils Hän-ninger, ville, att man tills vidare endast skulle trycka de utredningar, som verkställts.
I resolutionen heter det, att kommitténs flesta medlemmar skarpt kritisera de bestående examenssystemen, i det att dessa i många länder förhindra framsteg på skolans område. En noggrann vetenskaplig undersökning ar därför nödvändig, och lärarna böra själva få deltaga i arbetet för denna examensreform. I denna undersökning bör bi. a. tagas hänsyn till en nyare psykologi, nyare undervisningsmetoder samt det rätta och orätta användandet av intelligensprövningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
