Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
999
mal utöver den formella övningen, som med nödvändighet följer, där skrivning sker. Försummas modersmålet genom flitigt bruk? Åsidosattes språket, då barnen läsa och skriva mångdubbelt mot förut? Blir övningen från språkets synpunkt mindre värd, därför att den leder till kunskap i andra ämnen? Nej, tvärtom. Hur man an vrider och vänder saken, sa bli språkets medel de viktigaste vid kunskapsinhämtandet i skolan, och genom det flitiga och intresserade bruket fullkomnas dessa medel själva, vilket ju också ar ett av skolans viktigaste mål.
De manuella arbetsformerna, hur nyttiga de an äro från övningssynpunkt, få dock ej inkräkta på arbetet sa, att de äventyra det genom undervisningsplanen legaliserade kunskapsmåttet. Men i den man, som dessa arbetsformer underlätta eller på annat sätt tjäna kunskapsinhämtandet, böra de naturligtvis med tacksamhet tillgripas och såmedelst komma till sin rätt som hjälpmedel.
I den gamla arbetsskolan händer det nog ofta, att läraren specialiserar sig på något »tacksamt» ämne, som erbjuder en rikedom av »lämpligt stoff». I den nya arbetsskolan förekommer ej detta slag av specialisering. Den arbetar lojalt på det beståendes grund på ett sätt, som gör det möjligt att tillgodose alla de föreskrivna ämnena. Men barnen må tillåtas att specialisera sig i sa måtto, att läraren nöjer sig med minimipres-tationer i deras svagaste ämnen, varigenom de få mera tid att gå längre i ämnen, som ligga för deras begåvning och följaktligen av dem omfattas med större intresse.
Vår individuella undervisning bryter ej sönder något av det bestående med avseende på kunskapsmål eller skolorganisation. Visserligen ar frihet gentemot schemat önskvärd för rationellt bruk av tiden, men arbetet kan mycket väl inpassas i ett vanligt skolschema, vilket knappast inskränker på arbetssättets möjligheter, om man följer undervisningsplanens anvisningar, i vilka överallt anbefallas anordningar, som medgiva ett rationellt bruk av tiden genom sammanslagning eller utbyte av lektionstimmar.
Det nya ar metoden och andan. Skolarbetet vinner i effektivitet genom självverksamhet och intresse, utan att barnen betungas. Barnen vilja vara verksamma, de få vara självverksamma, och därigenom skapas arbetsglädje. »Intresset ar ej målet», säger man. Ja, det beror på hur man fattar det. För barnen kan intresset av lätt insedda skal ej självt bli målet. Men för läraren må det gärna bli ett av undervisningens allra viktigaste mål att väcka barnens intresse. Ty intresset betyder ingenting mindre, an att barnen ha fått ett klart fattat mål, vilket for dem ter sig eftersträvansvärt. Det mål, som väcker och underhåller barnens intresse för arbetet, ar dock ej identiskt med skolans eller samhällets avlägsna mål för skolupp-fostran. Barnen måste se sitt mål nära och uppnåeligt, och det blir lärarens sak att placera för barnen skönjbara och uppnåeliga mål efter varandra och i riktning mot slutmålet. Ty att barnen själva vilja gå framåt och med glädje gå det ena stycket efter det andra på kunskapens väg, det måtte väl for
alla parter och även för resultatet vara bättre, an att de av läraren släpas fram stycke efter stycke med hugg och slag.
Vad gör det, om barnen slippa läxor, när de i alla fall genom arbete i skolan och genom frivilligt arbete i hemmen utföra och lära långt mera an genom små tvångsläxor från dag till dag. I detta fall måtte väl saken ändå vara det viktigaste och ordet en bisak. Får barnens hemarbete formen av självpåtaget arbete, sa utföra de i regeln mera och utan att känna det betungande. De arbeta ju av eget intresse för egen räkning, ej för lärarens. Det blir ej blott en ambitionssak att bestå i förhöret, ty förr an man fullgjort sitt gamla beting erhålles ingen ny uppgift. Det blir en ny intressesak att fullborda för att få gå vidare.
Men, om barnen trots allt inte vilja arbeta? Ja, då kan man ju tillgripa tvång, om det i något fall ger bättre resultat. Undertecknad har ännu ej träffat på något sådant barn, vilket visar, att de äro sa tunnsådda, att det knappast vore försvarligt att pina klass efter klass av normala barn med en olämplig metod i väntan på ett undantag, som den möjligen skulle passa fot.
Den individuella undervisningens arlrets-skola väcker ej uppseende på skolutställ-ningar. Dess synliga arbetsresultat äro enkla och anspråkslösa som dess arbetssätt och bestå mest av förberedande arbeten, ej att förväxla med vare sig arbets- eller kunskapsresultat, ty dessa senare följa barnen och låta sig ej utställas till allmänt beskådande som teckningar eller modeller. Det skall gott pedagogiskt förstånd till för att vid ytligt betraktande på kort tid upptäcka, vad metoden duger till. Arbetet sker ju alltid på längre sikt utan åthävor. Att bluffa och förbluffa faller sig naturligt i den övermanuali-serade arbetsskolan, men i den nya arbetsskolan gives föga plats för sådant, tiden ar allt för dyrbar. Barnet ar här det viktigaste, och läraren bör med sina större eller mindre talanger träda tillbaka för barnen.
Folkskolans ställning som bottenskola äventyras ej utan säkerställes genom den nya arbetsskolan, samtidigt med att folkskolans eget uppfostringsmål verksamt främjas. Den individuella undervisningens metod möjliggör ett rationellt utnyttjande av den i skolan disponibla tiden och en rationell uppdelning av lärostoffet samt engagerar barnen i skolarbetet på ett sätt, som utan hets och jakt for till gott resultat. Det ar denna tredubbla ändamålsenlighet med hänsyn till barnen, ämnet och tiden, som förenklar skolarbetet och på samma gång gör det mera effektivt an förr.
Jag har här knappast berört de stora pedagogiska fördelar i moraliskt, socialt och praktiskt avseende, som arbetssättet erbjuder. Dessa äro dock i själva verket sa stora, att metoden for deras skull vore fullt berättigad, även om den gåve sämre kunskapsresultat an vid regelrätt klassundervisning, vilket dock ingalunda behöver befaras, där en för skolan intresserad lärare leder arbetet.
Läraren får visserligen ha mod att träda tillbaka, men hans intresse får därför ej svalna. Han bör vara ej blott den kunnigaste utan även den mest intresserade medarbeta-
ren i den arbetsgemenskap, som klassen bildar. Inser läraren, att stel disciplin ar en av arbetets värsta fiender, sa gläder han sig åt den naturliga arbetsdisciplinen. Det för läraren nervslitande ligger i den hopplösa strävan att mot naturen förena arbete och givaktställning. Det går ej bra för barnen att gripa kunskapens frukter i takt efter lärarens kommando. De böra plockas, åtrådda som skogens bär, ej med fruktan och bävan fångas som kastade projektiler.
Ofta sättes likhetstecken mellan arbetsboken och arbetsskolans resultat. Intet kan dock vara mera missvisande. Där arbetsboken i anslutning till givna uppgifter förekommer i sitt rätta sammanhang, ar den en övningsbok, som hör förberedelsestadiet till i sa måtto, att den skall vara barnen en hjälp att föl-värva kunskap och att befästa det inhämtade samt ge dem en viss möjlighet till självkontroll. Men - det må med skärpa framhållas - arbetsboken ensam ar ej konstitutiv for arbetsskolan. Självverksamhet kan ordnas på olika sätt, och arbets- eller uppgiftsboken ar endast ett av medlen. Men den ar ett medel, som i hög grad underlättar barnens arbete, och som har mycket stor betydelse, då det gäller att väcka och behålla barnens intresse. Lämpliga uppgiftsböcker äro även för läraren till god hjälp och i synnerhet för nybörjaren värdefulla, tills han funnit sin egen väg.
Hur mönstergillt eller hur vårdslöst arbetsboken an ar använd och genomarbetad av barnen, får den dock aldrig förväxlas med kunskapsresultatet eller bedömas som sådant. Den ar endast ett arbetsredskap bland många, och vare sig detta under arbetet blir föremål för omvårdnad eller vanvård, sa har redskapet dock under användningen fyllt sin uppgift, även om det tydligare vittnar om arbetets möda an om dess framgång.
K ar l Hörberg.
Last och återgivet.
Efterskörd. Tidningarna syssla i dessa dagar mycket med skolfrågor. Både på insändar- och ledaravdelningarna vässar man sina pennor för uttalanden om varjehanda skol- och uppfostrings-problem: nöjeslivets urartning och skolaga, politik bland ungdomen och politik i historieböckerna, fortsättnings-skola och arbetslöshet, överansträngning och fysisk undermålighet etc. På redaktionsbordet hopa sig väldiga högar av klipp, och det ar därför icke möjligt att ge en någorlunda fullständig bild av pressdiskussionen i skolfrågor just nu. Två frågor dominera emellertid: katekesen och den Bergqvistska »uppmjukningen» av 1927 års skolreform.
Ur katekesdebatte» återgivas några korta provbitar som efterskörd i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
