Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 6. 5 februari 1930 - Bror A. Sjögren: Folkskollärarkårens insats i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Några reflexioner med anledning av ett folkbildningsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 6
SVENSK LÄRARETIDNING
117
Folkskollärarkårens insats i det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet.
Några reflexioner med anledning av ett folkbildningsmöte.
För någon vecka sedan hölls i
Uppsala ett tvådagars uppländskt
kulturmöte, värt att bli uppmärksammat även
utanför landskapsgränserna. Vid detta
kulturmöte sammanträffade ’hundratals
representanter för folkbildnings- och
föreläsningsföreningar, från
nykterhetsloger och ungdomsklubbar, från
jordbrukarungdomens sammanslutning
(J. U. F.) och Arbetarnas
bildningsförbund, från hembygds- och
husmodersföreningar och från
sammanslutningar för sång och fysisk fostran. Här
mötte således människor samman med
till synes vitt skilda syften och
strävanden, men de besjälades av -en
gemensam uppgift: att meddela
upplysning och uppfostran - att verka för
kulturlivets höjande i Uppland. Deras
gemensamma mål hette ett Uppland,
där folkhälsa, folkbildning och
folkuppfostran utgöra inbyggarnas främsta
kännetecken.
Här hade eliten av landskapets
kulturella krafter mött upp till en
verklig generalmönstring. I föredrag och
diskussioner och under gemytlig
samvaro drogos riktlinjerna upp för ett
framtida verkligt effektivt samarbete
mellan de olika
bildningsorganisationerna. Man har insett, att en sådan
samverkan är nödvändig och då icke
enbart mellan föreläsningsföreningar,
studiecirklar och bibliotek utan
omfattande alla krafter, som arbeta i
folkbildningsverksamheten på det ena eller
andra området.
Statsmakterna ha ju också påbjudit
en bättre samverkan mellan
folkbildningsarbetets skilda grenar, varmed
sammanhänger frågan om ett
kraftigare statsunderstöd till bibliotek,
föreläsningar o. s. v.
Vad Uppsala-mötet beträffar erhöll
man även flera påtagliga yttre
vittnesbörd för att samarbetstanken var ett
centralt och aktuellt önskemål för det
fortsatta folkbildningsarbetet i
Uppland. Således fattades bl. a. ett beslut
om skapandet av en gemensam
upp-länsk bildningsnämnd, vars främsta
uppgift skall vara att åstadkomma
samverkan mellan alla
sammanslutningar, som vilja tjäna bildningslivet,
men också att ge kunskap om och
väcka förståelse för varandra de olika
bildningsorganisationerna sinsemellan. Var
och en bör fortsätta att verka för sina
speciella mål och på sitt sätt, men just
att man i bildningsfrågaii finner en
neutral sak att samlas kring, bör
bidraga att skingra den spänning, som på
vissa håll kan råda mellan olika slag av
sammanslutningar. Men även andra
rent praktiska resultat kunna förvän-
tas av detta samarbete, såsom
tillkomsten av lokala bildningskommittéer,
upprättandet av en central
upplysningsbyrå, kanske kombinerad med ett centralt
folkbibliotek. I dessa avseenden var
mötet i hög grad impulsgivande och som
vi hoppas befruktande.
För en lärare var mötet enbart
glädjande att bevista, ty som en röd tråd
genom alla mötesförhandlingar gick en
varm förståelse för vikten av
ungdomens fostran i karaktärsbildningstiden.
Och då ungdomens fostran efter
slutad skolgång måste i högsta grad
intressera läraren, och det frivilliga
folkbildningsarbetet förhåller sig till
folkskolan som en byggnad till sin grund,
så måste det vara av stor betydelse för
detta folkbildningsarbetes utveckling,
vilken ställning folkskolans lärare
intaga till detsamma. Det saknades heller
icke beröringspunkter i detta
avseende vid det stora kulturmötet i Uppsala.
Så vädjade man exempelvis till
folkskolans lärare om deras stöd i
bildningsarbetet. Lärarna behövdes såsom
ledare i studiecirklar och ideella
föreningar. En talare ville särskilt varmt
vädja till lärarkåren om dess
medverkan till upplåtande av skollokalerna till
bildningshem och samlingsplats vid
ideella och kulturella sammankomster.
I ett eftermäle har också en av mötets
initiativtagare efterlyst ett större
intresse från lärarkårens sida. Det gällde
närmast ett föredrag av folkskolläraren
Ljungberg om ungdomscirklar, - »det-^
ta problem (att taga hand om
ungdomen även i övergångsåldern) har
hittills varit litet i skymundan i
folkbildningsarbetet -. Det hade därför
varit trevligt, om folkskollärarkåren varit
litet mer representerad vid detta
tillfälle.» Utan att försöka taga vår kår
i försvar i detta stycke, kan jag dock
i saklighetens intresse icke underlåta att
påpeka, i vilken stor utsträckning
mötesdeltagarna utgjordes just av lärare
och lärarinnor i folkskolan. Jag tror
mig kunna med största säkerhet påstå,
att ingen yrkesgrupp ens procentuellt
kunnat tävla med vår kår i fråga om
visat intresse för detta möte.
Personligen sammanträffade jag med ett
30-tal kolleger, av vilka de flesta också
inneha ledar p ost er i den uppländska
folkbildningsrörelsen såsom
distrikts-studieledare, föreståndare i
föreläsningsanstalter och bibliotek, äro
sång-eller gymnastikledare, inneha
förtroendeposter inom ideellt-kulturella
organisationer, äro föreläsare och förmedlare
av kunskaper, idéer och ideal eller
enbart enkla medkämpar i kulturarbetet
inom vårt landskap. Ja, där mötte jag
dem, de gamla kända kollegerna Öhman
i Västland, Ed i Tierp, Johansson i
Gamla Uppsala, Olsson i Alunda,
Sjöberg i Enköping, Bergsten i Skutskär
för att nu nämna några kända
folkskollärare-ljusbärare och pionjärer i
uppländskt folkbildningsarbete. Och ännu
större var skaran från de yngres led
- det torde ju också vara få socknar,
som nu sakna lärare, vilka icke på ett
eller annat sätt äro knutna till det
frivilliga folkbildningsarbetet.
Det kan i detta sammanhang
omnämnas, att en känd folkbildningsledare i
landskapet, läroverksadjunkten Carl
Cederblad, vid ett tillfälle betygat
lärarkåren sin aktning för det värdefulla
stöd den lämnar bildningsrörelsen.
»Lärare och lärarinnor äro i hög grad
berättigade till en egen rad i detta
sammanhang. Folkskollärarkåren är ofta
orättvist bedömd. De maktkära
otrevliga skolfuxarna äro en liten minoritet.
Majoriteten är anspråkslöst folk, som
villigt och uppoffrande tjänar, utom
med sitt dagliga skolarbete kulturlivet
i en mångfald olika former. Som
ledare av föreläsningsföreningar,
studiecirklar, bibliotek, sångkörer,
gymnastiktrupper, som hembygdsforskare och
fornminnesvårdare göra de stora
insatser. Inom socialt-kommunalt arbete är
den lantlige skolläraren ofta omistlig
o. s. v.»
En av uppsalamötets flitigaste
deltagare, rektor Gideon Danell vid
folkskoleseminariet i Uppsala, uttalade efter
mötet i en tidning: »För den, som själv
står direkt i folkundervisningens tjänst,
var det av särskilt stort intresse,
upp-fodrande och stärkande, att få tydligt
och klart se, hurusom många av
folkskolans lärare ute i bygderna finna tid och
möjlighet att vid sidan av skolarbetet
ägna sig med intresse åt det frivilliga
bildningsarbetet på orten.»
Dessa omdömen förtjäna att
uppmärksammas. De visa, att
folkskollärarkåren ingalunda saknar intresse för
»fortbildningsskolorna» - de må sedan
heta föreläsningsanstalter, bibliotek,
studiecirklar, klubbar eller föreningar.
Det är givet, att bland vår stora kår
kan finnas kamrater, som härvid utgöra
undantag. Men de kanske också ha
orsak härtill. Skolarbetet är krävande,
och människor med utslitet nervsystem
ha bruk för sin fritid till vila. Att av
en sådan kamrat begära något utöver
skolarbetet är orimligt. Har en sådan
kamrat sin bostad över skolsalen eller i
dess närhet, är det lika obilligt begära
dess upplåtande till
mötessammankomster. Hos en annan kamrat har en hård
kamp mot ovilja och fördomar släckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
