Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 17. 23 april 1930 - Nils Wikström: Danmarks lärarutbildning reformeras - H. Brogren: Skolidrotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 17
SVENSK LÄRARETIDNING
395
undervisningsdepartementet utsedda
censorer, vilka dock icke utses, förrän
den förut nämnda kommittén haft
tillfälle yttra sig därom. Seminariets
lärare äro examinatorer, men ämnena i
examen bestämmas av censor dagen förut
efter samråd med vederbörande
exami-nator.
Censorerna bestämma de skriftliga
examensuppgifterna, vilka äro
gemensamma för alla seminarier, och
folkskoleavdelningens konsulent drager
försorg om att de bliva förelagda samtidigt
på de olika ställena i landet, samt att de
skriftliga proven anordnas under fullt
betryggande uppsikt.
Provet i undervisningsskicklighet
avlägges vid seminariets övningsskola, och
vid bedömningen härav tages hänsyn till
det av seminariet avgivna utlåtandet om
examinandens ådagalagda
undervisningsskicklighet under det sista
seminarieåret. Efterprövning i
undervisningsskicklighet kan förekomma, sedan
läraren under minst ett års tid tjänstgjort
i folkskola.
Seminarierna.
För att vinna anställning som lärare
vid ett seminarium fordras avläggande
av prov i pedagogik och
undervisningsskicklighet, såväl vid undervisning av
vuxna som av barn. Närmare
bestämmelser om dessa prov fastställas av
undervisningsministern.
Lärarnas tjänstgöring bör omfatta
högst 24 timmar pr vecka,
övningsskollärarnas 30 timmar.
Privata seminarier.
Privata seminarier, såväl för manliga
som för kvinnliga, kunna erhålla
examensrätt för 6 år åt gången efter
föregående godkännande av lokaler och
undervisningsmateriell samt av
övningsskolan. Beträffande undervisning och
kontroll gälla för de privata
seminarierna samma bestämmelser som för
statens seminarier.
Lärarkårens ställning till reformen.
Det är en sedan lång tid tillbaka närd
önskan, som genom den nya lagens
antagande gått i uppfyllelse. Som ett bevis
på stämningen inom den danska
lärarkåren beträffande den nya
seminarielagen vill jag återgiva några rader av
vad ordföranden i Hovedstyrelsen for
Danmarks Lsererforening, F^rstelserer
Axel Jensen, skrev i »Folkeskolen» nr
15.
»Det var», skriver han, »en historisk
och högtidlig stund, dåf så gött som
alla ledamöterna i Folketinget reste sig
och därmed avgåvo sina röster för
förslaget. Visserligen ha vi icke uppnått
allt, vad vi önskade, i det den antagna
lagen icke fordrar språkkunskaper för
inträde vid seminariet och endast
bestämmer, att ett språk skall vara
obligatoriskt, varför det är möjligt, att
denna begränsning kan vanskliggöra vår
önskan om och vårt krav på att lärar-
examen må giva tillträde till
universitetet. Men fördelarna med att få denna
lag genomförd under tillslutning från
alla riksdagens partier äro så stora, att
de nog kunna uppväga lagens brister,
och det skall säkerligen icke dröja många
år, förrän man kommer att fordra
kunskaper i ett språk för inträde vid
seminariet och undervisning i 2
obligatoriska främmande språk på seminariet.
Danmarks Laer erforening har gång på
gång under många år framfört frågan
om en förbättrad lärarutbildning, och
detta krav har understötts av det
största antalet av Föreningens medlemmar,
varför resultatet också kommer att
hälsas med glädje av folkskolans lärare.
Betingelserna för en förbättrad
lärarutbildning äro således förhanden; det
blir nu seminariernas uppgift att genom
nya undervisningsformer göra det
mesta möjliga av lagen, och jag tvivlar icke
på att det vid seminarierna finns både
förmåga och vilja att på bästa sätt föra
den nya lagen ut i livet.
, En av de stora huvuduppgifterna har
vunnit sin lösning; det har under många
år talats och skrivits om detta spörsmål,
framlagts förslag och avfattats
resolutioner, och ibland har det sett ut, som
om det till slut icke skulle vara minsta
utsikt att få denna betydelsefulla sak
genomförd. Danmarks Lasrerforening
har dock aldrig uppgivit hoppet eller
tappat tron på att ett resultat skulle nås,
och vårt hopp har nu blivit verklighet,
till gagn för folkskolan och därmed för
det danska folket.»
Nils Wikström.
Skolidrotten.
Vid Östergötlands idrottsförbunds
årsmöte den 23 mars 1930 hölls ett
anförande om Skolidrotten i folkskolorna,
vilket säkerligen kan intressera det
stora flertalet av Sveriges lärarkår, som
arbetar för ungdomens moraliska och
fysiska fostran.
Anförandet var ungefär av följande
innehåll:
Vid genomläsandet av Östergötlands
idrottsförbunds årsberättelse för år 1929 lägger den,
som arbetar i skolans tjänst, genast märke
till skolidrottens svaga ställning, när det
gäller folkskolan.
Man torde kunna utgå ifrån, att det
idrottsarbete, som i folkskolan uträttas, står
i direkt proportion till antalet
skolidrotts-föreningar eller närmare bestämt antalet
medlemmar i dessa och vidare antalet
erövrade idrottsmärken. Ty utan dessa
grundförutsättningar: förening och arbete för att
erövra idrottsmärken, blir folkskolans
idrottsarbete i stort sett planlöst och. utan
resultat. Jag erkänner dock gärna, att särskilt vad
beträffar sim- och Skididrotten, mycket har
uträttats utan dessa två nämnda
grundförutsättningar, men jag vågar påstå, att
skolförening och märkesprov äro nödvändiga, om
man vill vinna det största möjliga intresse
från lärarnas och barnens sida och samtidigt
en så allsidig idrott som möjligt.
Jag skall ej just nu ingå på att bevisa
detta mitt påstående. Erfarenheten har gjort
det.
Vad idrottsrörelsen i Östergötlands folksko-
lor beträffar, är den f. n. synnerligen
outvecklad. Norrköping, Linköping och
Söderköping, Borensberg och Åtvidaberg - endast
fem orter i landskapet, som gått in för
Skolidrotten. Folkskoleidrottsföreningarna
utgöra f. n. endast 1/20 av de till
Idrottsförbundet anslutna föreningarna - magert -
magert. Och man bör lägga märke till, att
endast 3 av Östergötlands 7 städer, endast 2
av landskapets 30-40 samhällen planmässigt
arbeta för idrotten.
Det är mig f. n. ej bekant, om Idrotten i
folkskolan är lika outvecklad i andra
landskap, men flera skäl tala för att så är
fallet.
Vad Östergötland beträffar, anser jag det
f. n. vara möjligt att genom lämplig
upplysning och propaganda för den ideella rörelsen
bilda c:a 50 föreningar i folkskolan. Sedan
fordringarna för Skolidrottsmärket anpassats
efter skolor, där simidrott ej kan bedrivas
vilket just nu pågår), torde i vårt landskap
c:a 100 föreningar kunna bildas.
Är då skolidrottsrörelsen önskvärd från
skolans, hemmets, barnets, idrottsrörelsens
och samhällets synpunkter sett? Det skulle
föra mig för långt att nu’ allt för ingående
behandla dessa frågor. Endast några
synpunkter.
Folkskolan har lek och idrott på sitt
schema, och förening och märkesprov äro
sålunda endast medel för ett obligatoriskt
undervisningsämne. Träningen ligger i lärarnas
händer, varigenom överansträngning
förebygges och vana vid en sund träning kan
inläras. Vidare ha idrottsmän och läkare
uppsatt dessa märkesprov. För
landsbygdsskolor, som sakna gymnastiksal, är detta
idrottsarbete av den största betydelse. Vad
tävlingsmomentet beträffar, kan varje lärare ge
det det utrymme, han önskar.
Proven äro allsidigt utbildande och utgöra
därför en motvikt mot ensidigt inriktande på
fotboll. Vidare få ju flickor i samma
utsträckning som gossar deltaga i övningarna. Detta
är av stor betydelse för att få större procent
flickor med i idrottsrörelsen. 1929 utgjorde
sålunda i Östergötland antalet erövrade
kvinnliga idrottsmärken 84 av 438 -
ung. ±I5.
Folkskolans idrottsprov äro obligatoriska
för barnen, som i regel bli synnerligen
intresserade för dem och här ligger själva
kärnan. Ha skolbarnen avlagt märkesprov i två
klasser i den egentliga folkskolan, så är det
relativt lätt att förmå 16-18-årspojkarna
att gå in för A-klassprov. Dessa märkesprov
tror jag är själva inkörsporten till
idrottens rike. Ha tre märken erövrats, så följer
säkert också det allmänna idrottsmärket. Vad
det betyder, att man kan intressera
ungdomen i »slyngel- och slynåren», när dess
överskottsenergi ofta tager sig för
omgivningen obehagliga uttryck, att få med i en
sund, härdande idrott dessa gathörnspojkar
med händerna i byxfickorna, kutade ryggar,
mössorna på nacken och cigarretterna i
mungipan - vad detta kan betyda för
ungdomen själv, hem och samhälle, säger sig
självt.
Jag har i det föregående försökt
framdraga några bevis för den stora betydelse, som
folkskolan bör ha för idrotten. Här gå dock
de flesta barnen, och lyckas folkskolan
genom märkesprov och sin skolidrott i övrigt
skapa ett starkt intresse hos barnen för
idrotten, blir detta idrottsarbete den grund, på
vilken kan byggas vidare.
Detta synes mig f. n. vara allt för litet
beaktat. Innan jag förelägger årsmötet några
förslag till riktlinjer för att driva fram
idrotten i folkskolan till vad den bör och
kan vara, vore jag tacksam för ett
uttalande av årsmötet i föreliggande fråga.
Årsmötet instämde i stort sett i vad
som ovan yttrats. Det framhölls dock,
att pojkarnas intresse för fotboll ej
vore att förakta, ty denna idrottsform
härdade dock och gåve en viss grad av
spänstighet, och det vore bättre att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
