Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 32. 6 augusti 1930 - N. Hänninger: Skolans nydaning i vår tid med hänsyn till den allmänna sociala och pedagogiska utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 32
SVENSK LÄRARETIDNING
=1
753
hela världen. I praktiskt taget alla
jordens länder ha från år 1918
betydelsefulla skolreformer planlagts eller
genomförts. Om vi i tankarna ge oss ut
på en färd runt jorden i syfte att få en
överblick av vad som på uppfostrans
område skett, skola "vi finna, att de
planerade eller vidtagna åtgärderna äro
synnerligen växlande till sin omfattning, ett
förhållande, som givetvis är beroende av
vilken utgångspunkt för reformarbetet
varje särskilt land erbjuder med hänsyn
till sina allmänna kulturella
förutsättningar och sitt uppfostringsvägens
historiska traditioner. Därpå beror det också,
att man valt olika vägar för
reformarbetet. Betecknande är i detta hänseende ett
uttalande i ett engelskt förslag av år
1920 för skolväsendets ordnande i
London, där det heter, att »idéer, födda av
fem års titanisk strid och ångest, sände
nya impulser till liv och tanke genom
gamla kanaler och traditioner, och ett
nationellt undervisningssystem har
kommit synbart närmare». Men hur
utgångspunkter och vägar än kunna växla, tror
jag ändock vi skola finna, att rörelsens
riktning och mer eller mindre fjärran
hägrande mål äro märkligt
samstämmande i olika delar av världen. Detta synes
mig också vara giltigt, om vi ge os,s så
långt bort som t. ex. till Chile, där en
lag om obligatorisk skolgång utfärdades
första gången år 1920 och kom att gälla
de fyra första åren av den sexåriga
folkskolan. Vända vi oss åter till Kina,
finna vi, att folkundervisningen där har
på sitt program att på tio års tid
omskapa två hundra millioner analfabeter
till intelligenta och ansvariga
medborgare ! Kina har under de senaste tjugo
åren haft åtminstone fyra
uppfostringssystem. Det nyaste antogs år 1922 och .
torde vara uppgjort väsentligen efter
amerikansk förebild med en sexårig
folkskola och en likaledes sexårig överskola,
Den obligatoriska skolgången är tills
vidare begränsad till fyra år och har,
åtminstone på papperet, successivt
genomförts på olika orter inom riket under
1920-talet. De ständiga oroligheterna
ha emellertid på de flesta håll gjort
bestämmelserna tämligen illusoriska,
Nydaningsarbetet på skolans område
runt om i världen har i hög grad berört
skolans organisatoriska anordning och
därigenom kommit att få ett ganska
utpräglat politiskt inslag. Det har
understundom framkommit beklaganden
däröver, att skolan på så sätt »indrages i
politiken», som det heter. Gentemot
detta måste emellertid erinras om, att
skolans problem, såsom redan antytts, i
väsentliga avseenden är av politisk art
och att deras bedömande sålunda blir
beroende av allmän politisk uppfattning
och ståndpunkt. Bildningsväsendets
historia skänker oss många vittnesbörd
om att skolans gestaltning fått sin
prägel av den tids allmänna
samhällsuppfattning, ur vilken den framgått, och
särskilt gäller detta om tidsepoker av
social och politisk nydaning.
De politiska synpunkter, som varit de
ledande vid efterkrigsårens utformning
av de skolref ormatoriska planerna,
kunna i korthet karakteriseras med
uttrycket skolans demokratisering. Skolans
demokratisering innebär, för att begagna
Hans Fischls ord i hans skrift »Sju års
skolreform i Österrike», förverkligande
av grundsatsen: hela skolan åt hela
folket. Detta skall ske dels genom en
förbättrad och vidgad allmän folkbildning,
dels genom ett rättvisare urval bland
lärjungarna för fortsatt högre
utbildning. Det förra kravet syftar mot en
förbättring bl. a. av folkskolan, det
senare mot en omläggning av den högre
skolan, och båda har man sökt tillgodose
genom skolans omvandling till vad som
numera vanligen går under
benämningen enhetsskola.
Mot det parallellskolesystem, som
före kriget var allmänt rådande i
Europas länder och även annorstädes, har
som bekant rests den
huvudinvändningen, att det redan hos de unga
inympade en känsla av motsättningar mellan
olika samhällsklasser och att det
sålunda vore ur social synpunkt förkastligt.
Försvararna av parallellskolesystemet i
våra dagar äro angelägna om att söka
bevisa, att denna verkan av systemet icke
kan med rätta tillvitas detsamma, och
det torde väl numera icke finnas någon,
som på allvar vill framhäva denna
klassskillnad i skolan såsom en förtjänst.
Det har inte alltid varit så, och för att
belysa den radikalt förändrade
uppfattningen nu i jämförelse med tiden före
kriget skulle jag vilja citera några
rader ur den k. propositionen till 1909
års riksdag angående statsunderstöd till
kommunala och enskilda läroanstalter,
den proposition alltså, som ligger till
grund för riksdagens beslut angående
bidrag till kommunal mellanskola,
byggande på avslutad sexårig folkskola.
Föredragande departementschefen
återger ett uttalande i Pedagogisk tidskrift
på följande sätt: »I en uppsats i
Pedagogisk tidskrift förordas en återgång’
till det i början av 1800-talet
tillämpade s. k. parallellskolesystemet, d. v. s,
ett system av parallella, från
begynnelsen strängt skilda skolor eller
bildningslinjer, avsedda för de olika
samhällsklassernas behov. Det borde sålunda
enligt författaren finnas en skola för de
kroppsarbetande klasserna, och för de
icke kroppsarbetande klasserna borde
upprättas åtminstone två skolformer, en
avsedd för grundläggande av
vetenskaplig bildning och en för blivande
näringsidkare. Och dessa olika skolarter borde
skilja sig så tidigt som möjligt.
Förslaget angående kommunala mellanskolor,
som avser en sammanslagning å vissa
orter av folkskolan och den delvis
parallellt löpande privata samskolan,
betecknas som skadligt för den högre
bildningen.» Det synes mig inte troligt, att
i en motsvarande situation nu en kungl,
proposition skulle anses böra återge ett
uttalande av denna innebörd, inte ens
om det framlades i Pedagogisk
tidskrift.
Enhetsskolan kan tänkas förverkligad
- och har också sökts förverkligad -
på olika sått. Den närmast till hands
liggande utvägen är väl den att låta
den högre skolan bygga på den avslutade
folkskolan. Den vägen har Amerikas
Förenta stater gått från början, men
där har ju också situationen varit en
annan än i Europa. Det finns i Amerika
en liten stad, som leder sina anor till
konung Wilhelm III :s av Oranien och
hans drottning Marias tid. Den
stadsbyggare, som planlade staden, utlade
till ära för sitt konungapar stadens
gator så, att de skulle bilda ett W och ett
M, och man kan ännu i denna dag
skönja spåren av denna säregna planritning.
En sådan frihet kan den tillåta sig, som
från början bygger upp en stad, men
samma frihet från tidigare organisation
och tradition hade också de, som i
Amerikas kolonier byggda upp ett skolväsen.
Ännu tills för omkring 10 år sedan var
den normala skolorganisationen i
Amerika en åttaklassig - i Sydstaterna väl
oftast en Sjuklassig - folkskola och en
fyrklassig överskola. Därutinnan har
under det senaste decenniet den
förändringen genomförts, att man alltmera
övergår till organisationen sexårig
folkskola och sexårig överskola, delad på,
ett treårigt mellanstadium och ett
treårigt högstadium. Till orsakerna till
denna förändring skall jag strax
återkomma. - Vad som gäller om Amerika,
gäller givetvis också om nybyggarstater
som Australien, Canada och Sydafrika.
En minst lika stor frihet från äldre
tradition har väl det nya
Sovjet-Ryssland kunnat glädja sig åt vid
utformningen av sitt skolväsen. I Ryssland har
inrättats en enhetlig arbetsskola för barn
och ungdom mellan 8 och 17 år. Den
sönderfaller i två avdelningar, en
fyraårig grundskola och en femårig
överskola, den senare återigen uppdelad i
ett treårigt mellanstadium och ett
tvåårigt högstadium. Skolorna besökas
enligt uppgift av 60 å 70 % av barnen i
skolåldern. Folkskolan är avgiftsfri för
alla, överskolan likaså avgiftsfri utom
för barn av arbetsgivare och affärsmän.
Den obrutna linjen i fråga om
grundskolans och den högre skolans
anknytning kunna vi också finna på nära håll,,
nämligen i vårt västra grannland. I
Norge bygger sedan 1920 den treåriga
mellanskolan på sjuårig folkskola, och
mellanskolan följes av ett treårigt
gymnasium. Den senaste norska
skolkommissionens förslag går ut på, att gymnasiet
skall organiseras såsom en självständig
femårig överbyggnad på folkskolan,
parallell med den treåriga mellanskolan.
Emellertid synes förslaget innebära, att
de två första klasserna i mellanskola
och gymnasium komma att med hänsyn
till kurserna motsvara varandra,
varför i realiteten det föreslagna gymnasiet
kan sägas bygga på mellanskolans näst
högsta klass.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
