Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 41. 8 oktober 1930 - Folkskollärarutbildningen i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 41
SVENSK LÄRARETIDNING
969
dier även inom andra, för utbildningen
betydelsefulla områden än de
obligatoriska.
Skälet till att några stater ej förlagt
utbildningen till universitet ligger
antagligen i förhållanden, som ej äro så
lättåtkomliga för en främling,
exempelvis i de politiska eller kyrkliga. Det
antyddes, att en anledning skulle vara,
att man på sina håll vill ha
utbildningen konfessionellt betonad, vilket ej
kunde bli fallet med
universitetsutbildning.
Förbindelsen mellan universitet och
institut var ej överallt lika stark. På
somliga ställen arbetade nog institutet
tämligen fristående. Den starkaste
förbindelsen ansågs man ha erhållit i
Hamburg, där ped. institutet verkligen
utgjorde en av universitetets
institutioner.
Utbildningen.
Eftersom folkskollärarutbildningen i
Tyskland är förlagd till universitet
eller annan högskola, så innebär ju detta,
att de som numera vilja ägna sig åt
lärarbanan först måste avlägga
studentexamen. Visserligen finns i
bestämmelserna för åtminstone någon stat
medgivet, att om ej tillräckligt antal
studenter anmäla sig, så kan man även
mottaga andra med viss stadgad
utbildning. Så vitt jag vet gäller detta dock
endast utbildning vid akademi, ej vid
universitet. Och vid vårt besök fanns
det ingen lärarstudent, som ej avlagt
studentexamen, vid någon av de sex
nya utbildningsanstalter, vi besökte.
Inträdesfordringarna till de tyska
seminarierna förefalla att ha varit
betydligt lägre än de f. n. äro hos oss. I Bayern
t. ex. går den blivande läraren från
folkskolan in i seminariet omedelbart
efter avgångsexamen, och så torde det
ha varit även i andra stater.
Skolplikten börjar i Tyskland ett år tidigare än
hos oss och den är sju- eller
åttaårig. Efter den sjuåriga folkskolan kom
en sjuårig och efter den åttaåriga en
sexårig seminarieutbildning. De 3 å 4
första åren genomgick lärarkandidaten
en preparandkurs, och den egentliga
seminariekursen var treårig. Den som
ville ägna sig åt lärarbanan, måste
således bestämma sig redan vid 12 eller 13,
högst 14 års ålder. Det fanns ej många
möjligheter att efter utbildningen byta
yrke, om man ansåg sig ha valt fel.
Därtill var seminarieutbildningen
alltför särpräglad.
Den, som nu vill ägna sig åt
lärarbanan, behöver ej göra sitt val förrän vid
18 å 19 års ålder. I Sachsen har man
t. ex. efter en 4-årig folkskolekurs 9 år
i en högre skola.
I Sverige ha vi ju aldrig haft vår
seminarieorganisation lagd på samma
sätt som i Tyskland, och valet av
lärar-bana har alltid infallit 2 å 3 år senare
än för de tyska seminarieutbiliiade
lärarna. Och vi måste ju medge, att detta
varit lyckligt för oss.
Den senare inträdesåldern hos oss,
tror jag på sitt sätt har bidragit till
en höjning av inträdesfordringärna. De
ligga, som vi alla veta, i realiteten rätt
mycket över vad de äro på papperet.
Mellan avslutningen - av den sexåriga
folkskolan och ett eventuellt inträde vid
ett seminarium ligga 3 å 4 år, och
dessa år användas då ofta till
genomgående av en högre skola ex. en 4-årig
realskola eller en högre flickskolas högsta
klasser. Steget från nuvarande
fordringar för inträde vid våra seminarier
till fordran på studentexamen skulle
därför inte på långt när innebära vad
motsvarande steg innebar för Tyskland.
Då den tyska lärarstudenten nu
börjar sin utbildning, anses han ha sin
skolutbildning bakom sig, d. v. s. han
anses ha förvärvat nödig
allmänbildning och tillräckliga kunskaper i
folkskolans ämnen för att kunna undervisa
i dem.
Vid utbildningsanstalten skall han
därför uteslutande ägna sig åt sin
fackutbildning. Därmed har man i
Tyskland på lärarutbildningen
otvivelaktigt tillämpat en av de modärna
principerna för yrkesutbildningen,
nämligen koncentration just kring
fackutbildningen.
Lärarstudenten skall studera de
vetenskaper, som ligga till grund för
uppfostran och undervisning, nämligen
filosofi, psykologi och pedagogik med,
som det heter, deras hjälpvetenskaper.
Dessa ämnen äro obligatoriska.
Dessutom skall han studera ett valfritt
ämne och avsikten därmed anges vara, att
läraren bör vara förtrogen med
vetenskapliga metoder och arbetssätt i
något av skolans ämnen.
Omfattningen av studierna i de olika
ämnena är det givetvis svårt att ge
någon uppfattning om i ett föredrag. Det
skulle egentligen endast bli ett
uppräknande, som inte säger så mycket.
För att få något riktigt begrepp
därom bör man ta del av fordringarna för
avgångsprövningen samt redogörelser
för föreläsningarnas innehåll, och för
den intresserade är det inte svårt att
skaffa litteratur därom. Den finnes i
tysk bokhandel.
Rörande föreläsningarnas innehåll
betonade man, att de i sina
enskildheter, ej äro fastslagna, i varje fall inte
ännu. Man hade möjligheter att pröva
sig fram, och därför visar det sig
också, att de olika årsredogörelserna ofta
visa föreläsningar med växlande
innehåll.
Utbildningstiden är vid
universiteten minst treårig. Vid akademierna är
den endast tvåårig. Dock hoppas man
att snart få även denna treårig.
Kursen avslutas med en prövning inför en
särskild statlig prövningsnämnd.
Prövningen är såväl skriftlig som muntlig,
men intet praktiskt undervisningsprov
avlägges.
Den skriftliga prövningen går före
den muntliga och utgöres av två upp-
satser. Studenten får själv angiva, inom
vilka ämnen han vill göra sitt
skriftliga prov, men det ena skall obligatoriskt
ligga inom den praktiska pedagogiken.
Han får för varje uppgift en tidsfrist
av åtta veckor. Vid avlämnandet skall
han bifoga en förteckning över h j
alp-litteratur, som han använt. Han skall
också avge en försäkran, att han utfört
provet självständigt och att han ej
använt annan litteratur, än han angivit i
förteckningen.
Den muntliga prövningen omfattar
naturligtvis de ämnen, han studerat vid
högskolan. I en redogörelse för Sachsen
anges de under fem punkter, nämligen:
1. praktisk pedagogik,
2. filosofi och undervisningshistoria,
3. psykologi, särskilt barn- och
ungdomspsykologi,
4. antropologi och hygien,
5. det valfria ämnet.
Professor Seyfert skriver om
prövningen: »Trots begränsningen till fem
ämnen är prövningen av den blivande
folkskolläraren nog så starkt belastad
och förutsätter ett ansträngande arbete
under studiernas gång. Allt beror på
detta arbete och icke på en
förberedelse till prövningen med inläsande av
minneskunskap, ty på samma sätt som för
alla vetenskapliga prövningar gäller
även för den pedagogiska prövningen
att i första hand undersöka det
vetenskapliga omdömet och förmågan av eget
tänkande.»
Rörande det valfria ämnet betonades,
att detta kunde väljas inom vilket
område som helst, som hade samband med
den framtida lärargärningen. I Kiel
lämnades till oss en sammanställning
rörande studenternas val, som i mera
sammanträngd form ger ungefär
följande siffror.
Främmande språk 19 %.
Naturvetenskaper och matematik
19 %.
Historia, konst- och religionshist,
statskunskap 16 %.
Teckning, musik, kroppsövningar,
slöjd o. d. 16 %.
Tyska språket 14 %.
Geografi, etnologi o. d. 14 %.
Studenten kan också såsom valfritt
välja ett av de obligatoriska ämnen, i
vilket fall prövningen blir mer
omfattande i detta ämne. Detta angives
sedan i betyget.
För den praktiskt-pedagogiska
utbildningen fordras naturligtvis arbete
i skolor. I regel finnas särskilda s. k.
institut- eller akademiskolor. De äro
emellertid inte övningsskolor i samma
mening, som vi äro vana vid från
seminarierna. De äro verkliga folkskolor,
ofta mycket stora med 20 till 30 klasser
och 500 till 600 skolbarn. Utom i dessa
skolor arbeta studenterna också i
respektive städers övriga folkskolor.
Arbetet i dessa skolor är väl ungefär
detsamma som vid våra seminarier med
hospitering och assistering vid
undervisningen. Under senare delen av sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
