Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 46. 12 november 1930 - Lärarmöte i Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 46
SVENSK LÄRARETIDNING
1095
vad fortsättningsskolan ger, så få de något
av värde med sig ut i livet. Detta var vad
som beräknades vid beslutandet om
fortsättningsskolan. Hur har det infriats? Förfrågan
från skolöverstyrelsen har gjorts hos lärarna
hur den nya skolan verkat och-om ändringar
äro nödvändiga. Svaret har blivit, att allt för
ringa erfarenhet erhållits. Den nya
fortsättningsskolan är ännu allt för ung för att
kunna ge några erfarenheter. Det är endast
tre år sedan organisationen blev fullt
genomförd. De barn som inskrevos 1927 ha endast
under ett år varit ute i livet och att med
ledning av dessas görande och låtande ge några
utlåtanden är ej möjligt.
Säkert är att den obligatoriska
fortsättningsskolans genomförande lyckats bättre än
vad dess vänner hoppats. Tal. framhöll, att
alla kommuner i vårt land inrättat
fortsättningsskolor så när som på några mindre
kommuner, nämligen där man genom
sammanslagning hoppas kunna ordna frågan. Skolgången
blir allt bättre.
En av anledningarna till att det hela gått
så förvånande bra, är skolans samarbete med
målsmän och arbetsgivare, vilka ofta arbetat
för att upprätthålla skolgången och till fullo
insett nyttan härav för de unga. Tal.
omnämnde, att de unga flickor, som genomgått
fortsättningsskolans kurs i husligt arbete, voro
mycket eftersökta och fingo lätt platser.
Lärarna vitsorda enstämmigt, att
lärjungarnas intresse och arbetslust blir större år
från år. De första årens olust är i avtagande,
och eleverna fullgöra sina plikter med stort
intresse.
Tal. kom därpå in på frågan om
undervisningstidens förläggande, som ofta är en
besvärlig fråga. Undervisningens förläggning
till sent på aftonen inverkar menligt på
resultatet och elevernas tillgodogörande av
undervisningen. De barn som ha platser äro
uttröttade av dagens arbete, och intresset
slappnar. Anordningen är naturligtvis vidtagen
för att tillmötesgå målsmän och arbetsgivare
och ej avkorta arbetstiden å platsen.
Men om å andra sidan uppgörelse kan
komma till stånd med dessa vinnes mycket med
att ha lektionerna på eftermiddagen.
Tal. ville ej bestrida att andra erfarenheter
hade gjorts, än dem han framlagt, samt
berörde projektet om folkskoletidens förlängande
till 7-årig folkskola, men framhöll, att
eleverna även efter denna tid böra behålla
kontakten med skolan, tills de övergå till
yrkesskolor o. dyl.
Tal. uppmanade slutligen till arbete för
ett obligatoriskt 7: e skolår, samt
framhöll vikten av att ungdomen hade en ledande
hand och ett stöd, som hjälpte dem att bli
dugliga medborgare.
Talaren avtackades med hjärtliga
applåder av det intresserade auditoriet.
Efter unison sång vidtog diskussion,
varunder överlärare Lindmark
fungerade som ordförande och inledde med
några ord om undervisningstidens
förläggande i Sundsvall samt uppmanade
arbetsgivare och målsmän att yttra sig. I
diskussionen deltogo dock endast 6-7
lärare. Bl. a. framkom ett förslag om
anordnande av studiecirklar inom
fort-sättiiingsskolan samt uttalade*s vikten av
att den 7-åriga folkskolan snarast bleve
obligatorisk.
Överlärare Lindmark framförde ett
tack till dem, som deltagit i
diskussionen, och mötet beslutade låta
diskussionen utgöra svar på frågan.
Andra dagens förhandlingar började
med unison sång och pianosolo utfört aV
hrr Lidén och Wallin. Därefter följde
ett föredrag av folkskolläraren N.
Stålmarck om
Läxskola och arbetsskola.
Det händer ofta, framhöll tal., att läraren
finner resultatet av undervisningen allt annat
än tillfredsställande. Orsaken därtill har sökts
än hos läraren själv, än hos barnen eller
läroböckerna. Ej i någotdera fallet har en
nöjaktig förklaring vunnits. En och annan har
kanske misstänkt, att grundfelet ligger i
själva lärometoden. F. n. röra sig de pedagogiska
diskussionerna kring denna fråga. Glädjande
nog söka många i praktiken omsätta den
nya metoden med individuell undervisning. I
fortsättningen påvisades de brister, som
finnas i den traditionella undervisningsmetoden
vad läxpreparation, läxläsning och
klassförhör beträffar.
Vad barnens fostran angår är den strama
disciplinen egentligen en vrångbild av
disciplin. Barnen måste få arbeta sig till
självdisciplin. Talaren betonade vidare vikten av att
barnen få känna ansvar och söka samarbeta
med varandra och därigenom utveckla den
sociala känslan, känslan av samhörighet och
plikten att hjälpa varandra. Just detta
samarbete skapar arbetsglädje och barn äro visst
icke så egoistiska, som ibland göres gällande.
De vilja mycket gärna hjälpa varandra. Tal.
gav flera exempel på att barnen kunna
förklara och reda ut kvistiga frågor för
varandra.
Såväl preparationen som läxläsningen bör
naturligtvis behållas, men utföras under
själva arbetet i skolan genom samarbete och
barnens aktiva deltagande. Kontrollen blir ju
även mera effektiv enligt den nya metoden,
där varje barn förhöres för sig, när den
förelagda uppgiften är klar.
I det gamla skolsystemet finns mycket som
är gott. Man får ej överge de gamla
skortraditionerna, men det är varje lärares plikt att
söka avhjälpa brister, där han finner sådana.
De goda traditionerna böra behållas och
utgöra grund för den nya metoden. Till de goda
traditionerna hör indelning i klasser och
klasslärare, den fasta arbetsorganisationen
och noggrann kontroll, dit klassförhören ju
syfta.
Det karakteristiska och gemensamma för
alla skiftande former av Arbetsskolor är att
barnen intaga den främsta platsen. Deras
rätt att vara barn respekteras och deras
individuella olikheter få komma till sin rätt.
Den så vanliga fruktan för att göra fel och
få straff måste bort. Fruktan är ett
förkastligt uppfostringsmedel. Det är en negativ
känsla, som , gör arbetsresultatet sämre och
binder och förlamar krafterna.
Tal. framhöll till sist nyttan av att studera
arbetsformer och skolorganisationer i
utlandet, men varnade för att kopiera det ena
eller det andra systemet. Man kan hämta
impulser utifrån och sedan på de gamla
grunderna bygga upp nya metoder, som passa svenska
barn och svenskt kynne.
Föredraget mottogs med livliga
applåder, varefter folkskolläraren K. Lidén
besteg talarstolen och föreläste över
ämnet
Sång och sångundervisning.
Tal. uppehöll sig först en stund vid den
gemensamma sångens stora värde i såväl
nationellt som andligt avseende samt påpekade,
att vi svenskar ej är ett sjungande folk. Även
i skolarbetet har sången stor betydelse. Den
livar och skapar glädje. Talaren uttryckte en
förhoppning om att den allmänna sången
måtte bli en betydande faktor och svensken bli
vaken för det nationellt äkta i sången och
på ett rätt sätt förvalta det arv våra fäder
däri givit oss.
Tal. övergick sedan till sångundervisningen
i skolan och framhöll, att undervisningen häri
vid seminarierna är synnerligen knapphändig.
Vidare berördes tonträffning, textuttal m. m.
Därpå vidtog en sånglektion med en
gossklass och hr Lidén visade i prakti-
ken hur sångundervisningen bör
meddelas.
Dagens sista föredrag hölls av
folkskolläraren Stålmarck och behandlade
Tillämpningen av individuell
undervisningsmetod i folkskolan.
Tal. redogjorde för huru denna
undervisning bedrives i hans egen klass och för
övrigt i Lidingö folkskola. Den individuella
undervisningen förefinnes i två former: 1) den
jämna klassen; 2) den ojämna klassen, den
form som användes i Lidingö folkskola och som
låter varje barn arbeta framåt oberoende av
kamraterna.
Den individuella undervisningen behöver
ett par hjälpmedel utom de i läxskolan
vanliga, nämligen arbetsanvisningar och
tidningar. Detta senare ansåg tal. som ett
synnerligen gott undervisningsmedel. Det är även
fördelaktigt att varje .klass äger
uppslagsböcker.
Tal. redogjorde i fortsättningen för
kursernas uppdelning i s. k. beting, vidare berördes
de arbetstabeller, som tjäna till att belysa
huru långt varje elev hunnit i de olika
ämnena. Tal. framhöll skillnaden mellan beting
och läxa och betonade att intresset och
arbetslusten hos barnen är mycket stor i Lidingö
och att de tillgodogöra sig kunskaperna på ett
mycket grundligt och bestående sätt i
arbetsskolan. Arbetsböckernas betydelse omnämndes
även.
Arbetet l en klass med individuell
undervisning är mycket skiftande för varje dag,
framhöll talaren. Man bör se och vara med för
att få en verklig uppfattning därom. Barnen
i en sådan klass få ett ledigt och otvunget
sätt att umgås, deras initiativrikedom får
utlopp och de få känna ansvar för vad de
arbeta med.
Slutligen berörde hr Stålmark i några ord
lärarens arbete och betonade att detta ej blir
så mycket mer betungande än i en läxskola
men desto mer intressant och givande.
Skolan, som ju skall öppna vägen ut till
livet för barnen, måste själv vara det levande
livet. Barnen måste fostras fria och obundna
för att de skola bli fria och ansvarskännande
medborgare, som ute i livet utföra det sig
anförtrodda betinget med ansvar och till glädje
för sig själva och samhället.
Efter föredraget, som belönades med
hjärtliga applåder, framförde fröken
Elin Nilsson ett tack till hr Stålmark
för vad han genom sina utmärkta
föredrag givit.
Överlärare H. Lindmark höll så ett
av-slutningstal, vari han framförde ett tack
till dem, som gjort dessa dagar till
verkliga högtidsdagar för mötesdeltagarna,
till skolstyrelsen och drätselkammaren
samt till pressen för det intresse den
visat. Hr Lindmark vände sig sedan med
tack till länsnämnden, främst fröken
Elin Nilsson, samt till hr Stålmarck för
de idéer och tankar han gjort sig till
tolk för under mötet liksom även,
genom hr Stålmarck, till överlärare Helger.
Det centrala i alla pedagogiska
spörsmål vore alltid barnet. När nu så
mycken omsorg ägnades åt barnet vore det
i medvetandet om att det vore
framtidens Sverige.
Hr Lindmark utbringade så ett leve
för Sverige, varpå mötet avslöts med
unisont avsjungande av »Du gamla, du
fria».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
