Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50. 10 december 1930 - Fritt forum - Rätten till barnen - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sparslantar hemifrån är uteslutet. Allt vad lian
sparat - i detta ords allra djupaste mening
- vill han gömma hos banken. Det
allmänna har åtagit sig att bekosta hans
böcker, emedan familjen ej anses ha råd att
själv betala dem. Skall då barnets egna
sparpengar användas härtill? Till en och
annan mindre utgift anser jag att de böra
kunna användas men ej till avbetalning å
läroböcker, vilka kanske mångdubbelt i värde
överstiga hans besparingar för året.
Intresset för sparandet anser jag vara det
viktigaste härvidlag, och jag är inte fullt
övertygad om att det gick att bibehålla detta, om
alla sparslantar annekterades som
avbetalning på materiell. Men självfallet bör man
i görligaste mån försöka framhålla den
enskildes plikt att så långt som möjligt reda
sig själv och först när det är omöjligt vänta
hjälp av det allmänna.
Och så är det en sak till, som gjort, att
jag beslutat mig för att följa nyssnämnda
princip. Om eleven ålagts betala av mera på
sin materiell, så hade kanske
sparbanksboken blivit tom, under det pengarna i
stället gått åt till karameller o. dyl., och då
är frågan om vinsten blev så stor. -
Grann-laga få vi följaktligen alltid bemöda oss om
att vara, inte minst när det gäller detta
moment i vår undervisning och fostran. Det
gäller alltjämt frågan om rätten till barnen.
Frans Clason.
Nr 50
SVENSK LÄRARETIDNING
1195
LAST OCH ÅTERGIVET.
Norrtälje Tidning har sedan många
år tillbaka periodiskt återkommande
diskussioner om folkskollärarlönerna.
Otaliga äro de artiklar, tidningen
publicerat i ämnet. I ett av de senaste numren
har S. A. F :s pressombudsman, hr
Osvald Rydén, givit lärarkårens belackare
en tydligen välbehövlig lektion. Sedan
hr Rydén inledningsvis redogjort för
lärarutbildningen fortsätter han:
I avseende å kostnaderna för
seminariekursen utgjorde dessa, enligt en på k. m:ts
uppdrag verkställd utredning, för de manliga
elever, som avgingo våren 1921, lägst 4,000
och högst 12,000 kr., eller i medeltal kr.
8,556: 47. För kvinnliga elever voro
motsvarande siffror 2,500, 10,000 och 7,371: 46. Den
skuldbörda, varmed ifrågavarande lärjungar
lämnade seminariet utgjorde för de manliga
lägst 2,000 och högst 11,000 kronor;
medeltal 6,857: 20, och för de kvinnliga 300, 8,900
och 4,492: 07. Tilläggas bör, att utgifterna
sedan dess något minskats, men helt visst
kunna de anförda siffrorna i väsentliga delar
fortfarande vara i huvudsak riktiga.
Det har synts nödvändigt att anföra dessa
nakna fakta gent emot edert försök att
bagatellisera kostnaderna för avläggande av
folkskollärarexamen. Och det bör ytterligare
bemärkas, att här angivna siffror avse själva
seminariekursen men ej innefatta de
kostnader, som äro förenade med inhämtande av
nödvändiga förkunskaper för inträde vid
seminariet. Jag kan här ej underlåta att
inlägga en bestämd gensaga mot edert yttrande om
att en eller annan seminarieelev skulle festa
upp 10,000 kronor. Det vittnar om fullständig
brist på kännedom om förhållandena på våra
seminarier, eller också är det en ren
oför-synthet. _____
Ni framhåller vidare, att lärarbanan är
mycket eftersträvad. Det kan nog i viss mån
vara sant, men det är ingalunda något för
denna levnadsbana utmärkande. Hur är det
med en stor mängd andra levnadsbanor? Är
det inte så, att trängseln överallt är lika svår
om inte större för dem, som slagit in på t. ex.
lärda banor av olika slag eller vid post,
järnvägar och telegraf, affärslivet o. s. v.
Jag nonchalerar icke den tredjedel av
Sveriges befolkning, som sysslar med jordbruket,
utan erkänner till fullo dess stora betydelse
för landet, liksom att jordbruksnäringens
målsmän för närvarande arbeta under
tryckta förhållanden. Men detta är j>u
omständigheter, på vilka lärarna icke ha något inflytande.
Att göra jämförelser mellan de fria
företagens män över huvud, alltså även
jordbrukarna, å ena sidan och löntagare å andra,
förefaller omöjligt, då för de förra ingen
myndighet finnes, som kan reglera obefintliga
löner.
Lärarkårens upprepade krav på högre lön
under starkt nedgående konjunkturer är icke
värdig kåren utan väcker berättigad
indignation, säger ni vidare. Ja, inte kan
lärarkåren rå för det. Om statsmakterna velat i
gärning visa, vad de i ord erkänt vara
rättvist, så hade detta upprepande uteblivit.
Under 10 år har folkskollärarnas lönefråga
hållit på att utredas. Resultatet hittills har
blivit två digra lönebetänkanden och löften
om en lönereglering. Under dessa år ha visst
icke heller konjunkturerna alltid varit i
nedgående. Tvärtom ha inkomsterna till
statskassan flutit in rikligt. Medel ha funnits till
åtskilligt annat, men när det gällt
folkskolans löner, då har det statsfinansiella läget
alltid stått i vägen. Indignation väcker
alltid på något håll varje begäran om
löneökningar de må vara aldrig så starkt sakligt
motiverade, och lärarkåren har ingen
anledning att för den skull falla undan i sina
krav på rättvisa.
Ni erkänner oförbehållsamt att lärarna
äro underbetalda i jämförelse med likställda
befattningshavare, och anser lösningen ligga
i en nedpressning av dessa till lärarnas
lönenivå. Jag vill då endast bringa i erinran,
hurusom löneregleringen för
kommunikationsverkens personal genomfördes. Påtryckningen
var så stark, att man ansåg sig nödsakad
sammankalla extra riksdag för frågans
omedelbara lösning. Så starkt grepp hade dessa
befattningshavare om samhället. Man fann
sig helt enkelt tvungen att falla undan.
Inför dessa enkla fakta borde det stå fullt
klart, hur verklighetsfrämmande tanken på
en lönesänkning måste anses vara. Och
folkskolans lärare kunna icke heller för sin del
på något sätt godtaga en dylik »lösning» av
deras lönefråga. Tvärtom ha statsmakterna
förklarat, att en höjning av deras löner var
påkallad, och det löftet förvänta de också
skall infrias utan onödigt dröjsmål.
Samverkan mellan föräldrar och
lärare är till gagn för barnens
uppfostran. Ett stödjande och hjälpande från
båda sidor är nödvändigt. Men härför
kräves förståelse och insikt om
varandras görande och låtande, framhåller hr
Gustav Storgård i
Stockholms-Tidningen och tillägger bl. a.:
Oftast är det nu så, att föräldrarnas
kännedom om skolan och lärarna är den de få
genom barnens berättelser tillika med de
minnen de själva ha från sin egen skoltid.
Att denna bild av skolan och dess arbete
ej sällan blir vrång och missvisande, kan ej
förvåna. Uppfostringsmetoderna ändras, läro-
ämnenas förhållande till varandra
förskjutas, olika tider aktualisera olika problem,
otaliga anledningar till missförstånd kunna
uppstå, allt medverkande till att hämma
hemmens och skolans uppfostrande
verksamhet.
På landet, där läraren lättare kommer i
beröring med hemmen och föräldrarna, givas
lättare tillfällen till ett mera personligt
samarbete. I staden, särskilt storstaden, äro
förhållandena annorlunda. Hittills ha
lärarna sökt komma i kontakt med hemmen
genom att skolan någon gång anordnat s. k.
föräldraaftnar. Ofta ha dock dessa aftnar
fått över sig en sådan högtidlig prägel med
en utanför skolan stående person som
föredragshållare, att något närmande mellan
skola och hem knappast uppnåtts. Föräldrar
och lärare ha efter en sådan afton varit lika
främmande för varandra som förut. Rätt
lagda äro dock dessa möten en form av
samarbete som bättre borde utnyttjas.
Ett medel, som emellertid ännu i
obetydlig utsträckning kommit till användning i
syfte att knyta tillsammans den ring, som
bildas eller i vart fall borde bildas av
hemmet, barnet och skolan, är tidningen. Hur en
radio skall byggas, beskrives noga av
tekniska experter, juridiska råd lämnas och en
hel del andra råd och anvisningar givas, men
något som man skulle kunna kalla
pedagogik för föräldrar saknas så gott som
fullständigt.
I Tyskland ha lärarna själva tagit upp
denna fråga. Lärarna ha här känt det som
en viktig angelägenhet att komma till tals
med föräldrarna och därvid tagit
tidningspressen till hjälp. Det har skett genom att
de själva utgivit tidningar. På många
ställen ha lärarföreningarna tagit hand om
saken, under det på andra håll enskilda
lärare stå som utgivare. Dessa
föräldratidskrif-ter ha fått en aktningsvärd spridning i det
de utgå i upplagor om 5,000 till 20,000
exemplar och ha säkert övat ej obetydligt
inflytande på hemmen och föräldrarnas
inställning till skolan och till lärarens
gärning.
Sexualundervisning i folkskolorna
kräves nu allt allmännare i en stor del
av pressen. Senast har tidningen
»Västkusten» tagit till orda:
Det är svårt att med bestämdhet förutse
i vad mån en radikal sexualundervisning: i
folkskolan skulle kunna verka förebyggande
mot den samhällsröta, som ungdomens
otyglade sexualliv utgör. Man får nog akta sig
att ställa för stora förhoppningar i den
vägen. Men å andra sidan nar man dock en
känsla av att upplysning på detta viktiga
område redan i skolåldern skulle lända till
nytta. Både läkare och pedagoger torde
numera i stort sett vara ense härom. Det
säges visserligen att fostran och upplysning
på detta område i första hand är
föräldrarnas sak. Men hur många föräldrar ha
förmåga att här på ett korrekt och peudgogiskt
effektivt sätt vägleda de unga? Nej, skolan
är nog rätt forum även för denna
undervisning. Frågan är bara om vår skola skall
kunna utrustas med tillräckligt kompetenta
krafter för uppgiften. Men detta blir
samhällets sak.
Gynna
annonsörerna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
