Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 53. 31 december 1930 - J. C. Christensen-Stadil död - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till statsministern Deuntzers
tillbakadragenhet blev den ledande kraften
inom den nya ministären var ingenting
annat än vad man kunde vänta. När
sedan ^Deuntzer 1905 avgick, var det
ävenledes självfallet, att C. blev chef
för den därpå följande ministären -
och dessutom försvarsminister.
I försvarsfrågan hade C. dragit sig
något mera åt höger. Detta föranledde
det stora vänsterpartiets sprängning,
varvid de mest radikala fylkade sig
under Zahle som ledare, under det C.
alltjämt var bonde vänsterns hövding.
C. förblev statsminister till 1908, då
hans regering föll på grund av
justitieministern Albertis upptäckta
svindlerier. C. hade dock ingen trasa med i den
byken, varför hans ställning i riksdagen
förblev orubbad. Inom kort var han åter
försvarsminister och genomförde en
kompromiss i försvarsfrågan, varefter
han avgick ur regeringen. Emedan han
i det längsta trott på Alberti och sökt
hålla honom om ryggen, ställdes han
inför riksrätt men blev frikänd.
Fortfarande förblev han bondevänsterns
ledare. Under åren 1916-1918 var han
åter statsråd, denna gång i Zahles
vänsterministär, och år 1920 inträdde han
som kultusminister i Neergaards
ministär. Denna post lämnade han i augusti
1922, och år 1924 avgick han ur
riksdagen. C. avled den 19 december 1930.
J. C. Christensen efterlämnar minnet
av en man, ;som genom en sällsynt
begåvning, en arbetsförmåga och en energi
vida utöver det vanliga måttet samt en
eminent taktisk skicklighet banat sig
väg från samhällets lägsta trappsteg till
dess högsta tinnar och därunder övat
ett inflytande på samhällets utveckling,
som är få människor beskärt.
Därigenom har han också varit av stor
betydelse för Danmarks folkskola och
folkbildning i allmänhet.
J. Franzén.
Nr 53
SVENSK LÄRARETIDNING
1263
LÄ S T OCH ÅTERGIVET.
Till småskollärarinnans psykologi
är rubriken på en uppsats i Sveriges
småskollärarinneförenings nyligen
utkomna årsskrift. Författaren är
semi-rieläraren Herman Siegvald, isom
skriver:
Inom den moderna psykologien möter man
lör närvarande tvenne olika riktningar, som
med vedertagen terminologi benämnas
»er-klärende» och »verstehende» psykologi. Medan
den förstnämnda riktningen företrädesvis
betjänar sig av experimentella
undersökningsmetoder av mer eller mindre avgränsade
funktioner, vill den sistnämnda riktningens
representanter genom omedelbar inlevelse i de
psykiska förloppen och reaktionerna hos
personerna vinna klarhet angående själslivets mera
sammansatta fenomen. Båda riktningarna ha
sina förtjänster, sina begränsningar och sin
särskilda uppgifter.
Då det gäller lärarens eller lärarinnans
psy-kologij som i eminent grad är
personlighetspsykologi, måste man uppenbarligen
företrädesvis hålla sig till den förstående
psykologien och grunda sina slutsatser dels på egna
upplevelser och dels på omedelbara
iakttagelser och erfarenheter under umgänget med
lärare och lärarinnor såväl inom som utom
skolan.
Det har varit undertecknad förunnat att
vid ett ilertal fortbildningskurser träffa
samman med c:a 1,500 småskollärarinnor från
alla delar av vårt land och under
seminarieövningar eller personliga diskussioner utbyta
tankar i uppfostrings- och
undervisningsfrågor med ett stort antal av dem. Därför anser
jag mig -. på uppmaning av S. S. F:s nitiske
ordförande - i stånd att lämna ett kortfattat
bidrag till småskollärarinnans psykologi.
Vad jag först lagt märke till hos våra
dagars småskollärarinnor är den iver, varmed de
brottas ’med tidens talrika pedagogiska
problem. De söka vinna klarhet och fördjupad
kunskap om småbarnens själsliv för att
bättre kunna förstå sina elevers psykiska
egenart och så ge de växande den fostran och
undervisning, som motsvarar det enskilda
barnets anlag och behov. De söka nya medel
och nya vägar, både då det gäller
undervisningsmetoder, och då det är fråga om barnets
personlighetsutveckling. De äro tacksamma för
alla värdefulla uppslag och anvisningar men
underkasta såsom sig bör allt nytt en
förståndig kritisk granskning, innan de gå att
omsätta det i den praktiska skolgärningen. De
anse nämligen endast det bästa gott nog åt
barnen och vilja verkligen giva barnen det
värdefullaste, som den äldre generationen kan
förhjälpa den yngre till.
Vidare har jag med förvåning och
tillfredsställelse nogsamt kunnat konstatera, med
vilken säkerhet småskollärarinnan i kraft av sin
utpräglade intuitiva uppfattningsförmåga -.
»kvinnans sjätte sinne» - tager ställning till
uppfostrings- och undervisningsfrågor.
Mannen grundar sin uppfattning mera på
planmässiga undersökningar och logiska slutsatser,
medan kvinnan snabbare rent intuitivt
bedömer sina elever liksom ett metodiskt
tillvägagångssätts lämplighet. Detta är uppenbarligen
en av förklaringsgrunderna till den
obestridliga Iramgång, småskollärarinnan så ofta
röner i sin gärning, samt till det förhållandet,
att hon lyckats gestalta den grundläggande
undervisningen så psykologiskt riktig, som
den enligt omdömesgilla iakttagares
vittnesbörd i själva verket är.
Bland övriga mera allmänna karakteristiska
drag hos småskollärarinnan må slutligen
framhållas hennes levande och djupa intresse för
sitt kall. Småbarnsundervisningen är en
sysselsättning, som i särskild grad motsvarar just
kvinnans psykiska egenart och intressen, ja,
det grundläggande i hennes väsen, nämligen
modersinstinkten. Hon trivs tillsammans med
de små barnen, och dessas hjälplöshet ger
henne rika tillfällen till moderliga
omsorger och beredvillig hjälpsamhet. När det
gäller att skriva böcker, skapa nya
uppfostringssystem och uppställa allmänna
teorier för uppfostran och undervisning,
har kvinnan enligt pedagogikhistoriens
vittnesbörd i gången tid uträttat ganska litet
i jämförelse med mannen. Under de tre sista
årtiondena har visserligen en viss förändring
inträtt jämväl härutinnan, men det är dock
den dagliga gärningen bland barnen och de
enskilda individerna, som framförallt fånga
hennes intressen. Det är för barnens skull,
som hon - ofta under avsevärda ekonomiska
uppoffringar -. så ivrigt sörjer för sin
fortbildning. Hon vill vinna ökade förutsättningar
för att kunna förstå sina elever samt för att
göra kunskapstillägnelsen lätt och glädjebeto-
nåd för de små skyddslingarna. Dessas
oförställda glädje och innerliga tillgivenhet utgör
den bästa lönen för det alltid maktpåliggande
och mången gång mycket mödosamma arbetet i
den grundläggande undervisningens tjänst.
»Genom att lära andra lär man sig själv»,
säger ett gammalt ordspråk. Detta har jag i
rikt mått fått erfara, då jag verkat som
kursledare och föreläsare vid för småskollärarinnor
anordnade fortbildningskurser i psykologi och
pedagogik. För de många nyttiga lärdomar och
värdefulla impulser, jag därvid fått mottaga,
ber jag att här få framföra ett lika varmt som
uppriktigt tack.
Dr C. A. Ljunggren, Trälleborg, har
i St. T. dragit en lans för
undervisningen i hälsolära i folkskolorna. I samband
därmed lämnas några uppgifter -om
resultatet av dr Ljunggrens
radioföreläsningar. Vi citera:
Under de sista tio åren ha kulturnationerna
i stark tävlan sökt föra fram sina folk till
högsta möjliga grad av fysisk och psykisk
kraft och hälsa. Alla äro numera överens om,
att detta mål endast kan nås genom att man
lär folket leva hygieniskt. På sista tiden har
man komit till insikt om att folkskolan är
det bästa instrumentet i denna strävan. Där
är nämligen det uppväxande släktet samlat
på en plats under flera år. De vuxnas
hjärnor äro, som redan den franske filosofen
Auguste Comte påpekat, så fullproppade med
åsikter och fördomar, att det finns mycket
liten plats för nya idéer. Vem känner f. ö.
inte till, hur -svårt det är att lägga bort
gamla djupt inrotade vanor? Barnens hjärnor
äro mera formbara, .mottagligare för intryck.
De tyngas icke av något besvärande överflöd
av ingrodda föreställningar. I Amerika, som
gått i spetsen på detta område, har man
funnit, att inom alla hygienens grenar måste
effektiva åtgärder i första hand ta sikte på
barnen.
Jag skall välja ett exempel från vårt eget
land, som belyser riktigheten av denna
uppfattning. Eedan 1865 hade våra
provinsialläkare klart för sig, att kaffedrickningen blivit
ett missbruk, skadligt för folkhälsan. Jag
tror mig kunna påstå, att var och en på
sin ort sökte föra in utvecklingen på sundare
banor. I en liten skrift gick chefen för
medicinalstyrelsen, professor Huss, med en
övertygande motivering till storms mot
kaffemissbruket. Han betecknade det som en
farsot.1 Han citerade uttalanden från sextio
svenska läkare som stöd för sin mening och
vädjade till varje fosterlandsvän att delta i
kampen mot denna fara. Senare ha flera
arbeten utkommit i samma ämne och säkerligen
ha många läkare fortsatt den då inledda
striden mot detta njutningsmedel. Granska vi
resultatet av aktionen, finna vi, att vi 1865
importerade 1.7 kg. pr invånare och 1927 ej
mindre än 7.1 kg. För varan betalade vi till
utlandet 1865 6 millioner kr. och 1927 nära
80 millioner. Detta för en produkt, som
enligt vad en skolflicka skrev i en uppsats, inte
har så mycket näringsvärde som den mjölk en
ko lämnar på en dag.
Man misslyckades i kampanjen, och
orsaken till nederlaget låg däri, att man vände
sig till de vuxna och inte till det uppväxande
släktet.
Den tidigare försummade hälsoläran har
fått rangen av nära nog det viktigaste ämnet
i skolan, och för att tala med den engelske
chef läkaren det mest välsignelseb ringande.
Nu hör det till saken, att vår tid är bättre
rustad för ett framgångsrikt
upplysningsarbete på ifrågavarande område. Ett
betydelsefullt arbete har nedlagts på att utvidga vårt
kunskapsförråd beträffande alla de hälsofak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
