Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. (2670) 1 mars 1933 - Em. Granér: Erik Gustaf Geijer som pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
SVENSK*LÄRARETIDNING
Nr 9
lösa luftiga skönheten. Nu sökte han
den i tingen förborgade. »Det är det
ideal, som det löner mödan att
eftersträva ; och jag tror mig ha erfarit, att
till dess finnande man ej bör titta i
vädret utan snarare se sig väl för
fötterna». Det är realisten hos Geijer, som
här bryter fram. Han är led på den
dogmatiska, självbelåtna
spiritualis-men.
Vad som framför allt öppnade Geijers
ögon för föryngringsprocessen i
historien, d. v. s. för tidsläget och vad detta
krävde, var hans sysslande med sociala
och politiska spörsmål. Hans av
naturen verklighetsbetonade sinne fann
därvid, att man ej vare sig förekommer
eller botar ont på samhällskroppen
genom andlig akrobatur på luftiga linor.
Det gällde att hålla sig till jorden, att
»se sig väl för fötterna». Och då fann
han, att den förnöjsamhet, den
kunnighet, den lycka, som han tidigare prisat
hos de breda folklagren, endast eller
till väsentlig del var en chimär. Inom
landet funnos massor av människor,
som saknade möjlighet att skaffa sig
utkomst. Backstuguhjonens antal hade
från 1815 till 1836 ökat med 46
procent. Vid minskad arbetstillgång hotade
denna klass att falla fattigvården ’till
last. Antalet tiggare var oroväckande
stort. Dessa vagabonder hotade att
moraliskt förfalla och rekryterade i stor
utsträckning fängelserna och
korrektionsanstalterna. Förhållandena i
fängelserna voro fruktansvärda. Fångarna
fingo för sina medel och sin
arbetsförtjänst köpa brännvin av fångvaktarna,
som tillika voro deras ma’rketentare.
Samvaron mellan fångarna spred en
fruktansvärd demoralisation, som efter
frigivandet ökade deras
samhällsfar-lighet.
Vid sidan av dessa sociala problem
döko andra upp, som för Geijer
varslade om djupt ingripande förändringar
i samhällenas liv. Det var proletariatets
problem. Han hade mött det i den
svenske lösdrivaren, vars uppkomst
hade sin grund i ett alltjämt stigande
befolkningsöverskott. Han hade vidare
mött det i den utsvettade engelska
industriarbetaren. Med intresse hade han
studerat den socialrevolutionära
Saint-Simonismen, en ’rörelse som,
uppkommen på fransk mark, snart vann
anhängare även i andra länder. Det är
striden mellan kapital och arbete, som
för hans blick ter sig som ett
annalkande oväder. »Om», säger han, »denna
knut i den europeiska civilisationens
historia skall komma att avhuggas med
svärdet och kulturen vandra andra
vägar, eller om Europa skall kunna lösa
den, är dess viktigaste till framtiden
ställda fråga. Det senare synes endast
på ett sätt möjligt - genom en ny på
en gång i höjd och i djup mer
omfattande samhällsbildning». Själv anvisar
han sättet för denna frågas lösning
genom att hela folket inlemmas i
samhället. Men detta förutsatte ståndsförfatt-
ningens avskaffande och en vidgad
representationsrätt. Han hade fått syn
på ett folkskikt nedanför borgaren i
samhället, »ett folk, vars arbete bereder
skördarna och fuktar verkstäderna
med sin svett». Geijer tvekar ej att dra
konsekvenserna av sitt ’recept för1 den
sociala frågans lösning på fredlig väg.
Han framlägger ett
representationsförslag, byggt på den allmänna rösträttens
princip. Man skall dock ej tro, att
motivet till detta för sin tid mycket
radikala förslag var undfallenhet och
räddhåga. Pr ogrammet var helt enkelt
uttryck för hans uppfattning av rätt och
rättvisa. Han säger sig omfatta den
allmänna rösträttens princip, »emedan
denna grundsats endast är strängt
rättvis och i min tanke varken kan omgås
eller förnekas». Även denna fråga är
för honom ett exempel på
förnyelseprocessen i historien. »Den ökade
sfären av personlig rätt har», som han
säger, »först genombrutit träldomen och
sedan skapat medborgaren. Den skall
även alltmer göra alla medborgare
delaktiga av politiska rättigheter».
Men lösningen av de sociala och
politiska frågorna gav ej i och för sig
tillräcklig garanti för en gynnsam
utveckling. Människorna själva behövde
förbättras, ej blott deras yttre villkor. I
anslutning till denna synpunkt hade
Geijer satt fattigvårds- och
fångvårdsfrågorna i förbindelse med skolfrågan
och fordrat, att staten med
folkskolans ombildning till ett verksamt
organ för den offentliga uppfostran
erkände sin plikt som folkvårdare i
stället för att straffa först och sedan
upplysa. Denna förpliktelse fick ökad
betydelse genom kravet på vidgad
medborgarrätt.
Under det Geijer sysslat med dessa
problem, hade han så småningom fått en
annan syn på människor och
förhållanden. »Jag närmar mig alltmer den
liberala sidan», skriver han i ett brev till
Järta, »men hoppas visa det min
position ej är utan självständighet».
Orsaken till hans ändrade uppfattning
angav han vara en aldrig vilande inre
utveckling. »Denna dragning följer jag,
och endast för att få följa den har jag
skjutit ifrån mig en förändring av min
borgerliga ställning.» Han syftar
sannolikt därmed på avböjandet av den
honom erbjudna biskopsstolen i Karlstad.
Sedan han vunnit klarhet över sig
själv, återstod den ingalunda lätta
plikten att visa upp sitt nya jag inför
offentligheten. Hur detta skedde är
redan omnämnt. Den närmaste
anledningen härtill blev ett tal, som den nye
ärkebiskopen Johan Olof Wallin höll
vid invigningen av Uppsala
katedralskolas nybyggnad den 21 okt. 1837.
Wiallin överraskade därvid med att
lägga fram ett skolprogram, som i alla
stycken avvek från det han varit med
om att utforma i 1825-1828 års
upp-fostringskommitté. Han förordar en för
alla gemensam folkskola intill 10:-Il-
års åldern med undervisning i
religionskunskap samt elementen av läsning,
skrivning, räkning m. m. Till denna
lägre avdelning skulle anknyta en
högre intill 12-13 års ålder. Här skulle
meddelas en vidgad undervisning i de
förut nämnda ämnena samt dessutom i
svensk grammatik, litteratur, geografi,
historia, geometri och teckning. Den
lägre avdelningen avsågs närmast för
de egentliga kroppsarbetarna, medan
den högre skulle ge nödig utbildning åt
dem, som sökte en tidigare utkomst
inom s. k. bättre hantverk eller som
bruks- och handelsbetjänte,
skrivarebiträden etc. På denna avslutade
folkskola borde den högre skolan, ett på två
linjer delat gymnasium, bygga, den ena
linjen med de klassiska språken som
huvudämnen, den andra med
undervisning i levande språk, matematik och
naturvetenskap.
I överensstämmelse med ett tidigare
omnämnt uttalande av Fryxell
framhöll nu Wallin, att det gällande
skolsystemet vilade på
kastbildningsprinci-pen, och att dess grundfel vore, att
barnen »förutbestämmes till möjligen en
helt annan framtid än den, som
slumrar i deras givna ännu dock okända
fallenhet». I 12-13-års åldern borde dock
de vaknande anlagen kunna ge nödig
ledning vid val av bildningslinje.
Det var andra toner än dem den
förtegne medlemmen i
uppfostringskom-mittén fått lyssna till från sina
konservativa meningsfränders sida. Ej
underligt, att talet väckte uppmärksamhet.
Biskop Wingård skrev också till sin
kollega i Växjö, att »Wallin
förplum-pat sig å ämbetets vägnar».
Bland åhörarna i den lysande
församlingen, åt vilken den gamle
monarken och flera medlemmar av
kungahuset gåvo ökad glans, befann sig även
Geijer. Han berättar i Litteraturbladet,
att han under talet tänkte så intensivt,
att han slog omkull en stol. Eller
kanske missödet berodde på idel
förvåning. Att få höra sådana tankar
uttalas av Wallin, om vilken han, trots det
nära grannskapet, ej visste om något
avfall, var skäl nog för häpnad. Geijer
hade ju själv brottats med liknande
tankar, som för övrigt alltjämt
sysselsatte honom, låt vara att de famnade
vidare områden och sökte större
sammanhang. Men i detta intog
uppfostringsfrågan en central plats, och hans
ställning till den var särskilt
observerad på grund av det sätt, varpå han
tidigare engagerat sig i denna fråga.
Sitt avfall kungjorde Geijer i
samband med en utförlig recension över
Wallins tal i Litteraturbladet, för
övrigt den första artikeln i detta. Han
gav talet i sak sitt gillande, även om
han fann ämnet vid en
skolhusinvigning underligt valt. Det vore ju ett
gammalt tvisteämne Wallin tagit upp.
Själv infogade Geijer skolfrågan i sitt
nya samhällsprogram, för vars centrala
tankar jag förut redogjort just med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
