Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50. 13 dec. 1933 - Gunnar Forsberg: Sinnrik uppfinning - Gösta Bergman: Skolradions framställningsformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
SKOLRADIONS FRAMSTÄLLNINGSFORMER
Intervju, dialog och reportage mest radiomässiga
Tillfredsställer barnens behov
av spänning ocb verklij>bcisupplevelse
Av fil. dr GÖSTA BERGMAN
De framställningsformer, som
tillämpats i svensk skolradio under de gångna
fem åren, har varit:
1. Föredraget.
2. Lektionen.
3. Intervjun och dialogen.
4. Reportaget.
5. Uppläsningen.
6. Konserten och hörspelet.
Flertalet program har hittills varit
föredrag. Då de vänder sig till barn i
11-14-årsåldern och vanligen kräver
spänd uppmärksamhet har deras längd
ansetts icke böra överskrida 25 minuter
- låt vara, att inte alla föreläsare
kunnat iakttaga detta mått. Av de 20
föredragen för folkskolan denna termin
har 14 varit på 25 min. och 6 på 20 min.
Man har gjort den erfarenheten, att
den föreläsare lyckas bäst, som söker
närma sig en mera samtaLsmässig,
mindre formell, framställning. Han bör tala
till barnen, inte föreläsa i detta ords
vedertagna bemärkelse. I brist på bättre
namn kan denna eftersträvade typ
kallas kåseri i motsats till föreläsning.
Engelsmännen har samma motsättning i
orden talk och leeture.
Föredraget bör vara klart disponerat
Kantor Hahns Signalur utgöres av ett
för ändamålet monterat urverk med
.vanlig fjäderdrift. I detta anordnas
signalkontakter enligt det för skolan
gällande tidsschemat. Genom en enkel
omkopplingsanordning förhindras
signaler automatiskt under nätter och
söndagar. Signaluret anknytes till en
elektrisk ringledning, vari alarmklockor för
såväl utom- som inomhusringning är
inkopplade. Som strömkälla kan
användas belysningsström eller batteri.
Sedan tillverkningen av det
patenterade signaluret numera ordnats,
kommer konstruktören, som hittills själv
handhaft försäljningen, sannolikt att
inom någon tid överlåta
ensamförsäljningen till en större
försäljningsorganisation.
’Signalanordningen, som under
experimentstadiet vid åtskilliga tillfällen
under stort intresse demonstrerats för
landets lärarkår, är redan inmonterad
och med tillfredsställande resultat
prövad vid ett flertal skolor i Östergötlands
städer och samhällen. Då
signalanordningen dessutom ställer sig
jämförelsevis ’billig, rekommenderas den på det
allra varmaste.
Gunnar Forsberg.
och konkret i framställningen. Som
mönster för historiska föredrag av
denna realistiska, gärna också något
dramatiserade typ, som särskilt tilltalar
barnen, kan tjäna Ernst K;leins kåserier.
Redan rubrikerna anger karaktären:
»En romersk köpmans besök på Öland
(omkr. 100 e. Kr.)», »I Sankta Britas
stad» . . . Även i ett skolföredrag är det
av vikt att hålla i minnet de antika
re-torernas regel, att början och slutet av
ett tal är särskilt viktiga. Början är,
när det gäller radio, inte minst viktig.
Själva anslaget bör locka de många
potentiella lyssnarna att höra även
fortsättningen. En lång inledning, en torr
historik kan bli ödesdiger. Annorlunda
ställer det sig med en paradox, en tes,’
ett skämt, som leder in medias res.
Ett tydligt, dialektfritt uttal är ett
ofta upprepat krav från skolornas
sida. Att härvidlag gå så långt, att man
uteslöte skåningarna bland föreläsarna,
vore uppenbarligen oriktigt - och
omöjligt. Man får vara nöjd, om de
håller sig till »ädelskånskan», som Fr.
Wulf kallade det bildade skånska
talspråket. Att utplåna hembygdens
accent, ord- och satsmelodin, vore lika
utsiktslöst som fåvitskt. Man hörde hellre
Karlfeldt på sin sjungande F ölkar
e-melodi läsa »Fäderna» än en aldrig så
vältrimmad skådespelare.
Tempot är vanskligare. Det gäller att
eftersträva ett levande tempo, liksom
levande tonfall. En vanlig
konversation är varken långsam eller snabb, den
är bägge delarna, alltefter innehållet
och stämningen. I princip gäller nog
samma regel för skolradioföredraget,
endast att här ett särskilt moment
tillkommer: talaren är osynlig för
åhöraren. Hans gester, minspel, läpparnas
rörelser, hela hans i radio osynliga språk
faller bort. Tempot måste därför bli
långsammare. Anmärkningar mot för
snabbt tempo har ofta framkommit.
Dock har man det intrycket, att de
väsentligen riktat sig mot föredrag av
mera abstrakt art, ämnen, där många
för barnen nya tankar föres fram. I
sådana fall måste barnen ha tid att
uppfatta det nya, och anmärkningarna mot
tempot är rätteligen anmärkningar
mot att talaren inte tydligt nog
utvecklat sina synpunkter eller inte använt
nog enkla uttryck.
Vid ett offentligt f öredrag är
ljusbilder ett förträffligt medel att underlätta
förståelsen. I skolradion har man en
motsvarighet i programhäftets bilder.
Därigenom att häftena är i handen på
varje lyssnande elev, kan talaren göra
direkta hänvisningar till
illustrationerna. Då han hänvisar till fig. 3 på sid.
23 i häftet nr 20 kan tiotusentals
elever på en gång rikta uppmärksamheten
just på denna figur !och få en konkret
sakföreställning av kräklan, den
biskopsstav, som S:t Thomas av
Canterbury bär på helgonbilden från
Skepp-tuna kyrka.
Intervjun har redan berörts i min
förra artikel. Det är ju en form, som
övertagits från pressen.
Tidningsmannen hade gjort den erfarenheten, att
vetenskapsmannen eller
industrimannen, när han hade att skriva i tidningen
om en aktuell fråga, gärna blev för
omständlig. Han började kanske med en
historik: »Redan i antiken hade man
insett . . .» Liksom kannstöparen
Hermann von Bremen tänkte
tidningsmannen: »Spring över Forhistorien» och
kom till det väsentliga och det som
intresserar oss just nu. Jag föreställer
mig, att intervjun uppstått ur denna
erfarenhet. I varje fall har intervjun i
skolradio kommit i bruk för att på ett
effektivt sätt anpassa
sakkunnigframställningen till skolklassens aktuella
behov och nivå. Intervjuaren bör sal
anda vara en skolman. Därmed är det
väsentliga sagt om intervjuns
berättigande i skolradio. Intervjun har också det
företrädet, att den blir klart
disponerad, varjämte växlingen mellan frågor
och svar ger rytm åt framställningen
och naturliga pauser för eftertanke.
Den rena lektionsformen har prövats
flera gånger, först av Värner Rydén
våren 1930. Lektionen gällde då frågan
»Hur sköter svenska staten sina affärer ?»
och den hade förberetts på det viset, att
åtta pojkar och flickor från en 7 kl. i
Adolf Fredriks folkskola i Stockholm på
förhand genomläst en promemoria med
de viktigaste fakta, som skulle beröras
under lektionen. En stund före lektionen
repeterades denna, dock på ett ganska
fritt sätt. Intrycket var, att barnen
kunde sin sak bra, möjligen alltför bra.
Under denna termin har en skolklass
varit på besök på Göteborgs museum
och gått igenom Ostindiska kompaniet.
Omdömena om dessa radiolektioner har
varit övervägande gynnsamma. Barnens
dialekt kan dock vålla svårigheter.
Denna form kräver också en stor
apparat, och kan därför inte användas i stör-
1225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
