Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 52. 27 dec. 1933 - Herman Sandegren: Missionsundervisningen i skolan - Emanuel Linderholm: Var jag går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Missionsundervisningen i skolan
Av dr HERMAN SANDEGREN
Intresset för missionsundervisningen
är mycket stort på sina håll inom
skolan. Tack vare en rad goda läro- och
läseböcker vållar undervisningen inte
heller några stora svårigheter. Men
läraren känner stundom risken av att
hela stoffet skulle kunna sönderfalla i
ett antal tomma namn och årtal. Han
behöver därför i första hand för sin
egen förståelse av saken några ledande
synpunkter, under vilka han kan
hopsummera resultatet av missionshistorien.
Vi anför här en sådan synpunkt.
Erik Gustav Geijer talar på ett ställe
om det »sena begreppet människa». Han
menar, att det dröjt mycket länge,
innan en människa blivit erkänd som en
verklig »fullvärdig» människa, om hon
inte haft en yttre makt att stödja sitt
anspråk på. Kvinnan, den fattige,
tjänaren, främlingen har länge varit
mindervärdiga människor, som ej fått göra
sina legitima behov gällande på samma
sätt som de mera lyckligt lottade.
Geijer säger: »Med kristendomen
uppgick först det mänskliga
personlig-hetsbegreppet. Tusentals år hade
fordrats därtill. Aderton hundra år
erfordrades ännu, innan det ur kyrkan och
församlingen kom inom statens
gränser». För oss ter sig dessa tankar
kanske en smula förlegade - vi har
stundom råkat in i en dyrkan av
»personligheten», som ligger Geijers tankegång
mycket fjärran - men ser man ett
stycke .’ utöver våra nationella gränser,
märker man, hur tidsenliga Geijers ord
alltjämt är. Ty det finns miljoner
människor, som är mindervärdiga, och det
är åter kristendomen, som andligen
frigör dem och ger dem ett
människovärde, som stat och samhälle så småningom
tvingas att erkänna. Det är missionen,
som förmedlar denna kristendomens
ande.
Vi belyser saken med ett exempel
från Indien, således ett av världens
gamla kulturländer. Kvinnan anses av
miljoner hinduer alltjämt för en oren,
mindervärdig varelse. Hon får ej
studera det heliga sanskritspråket.
Hinduismens heliga skrifter är slutna för
henne. Kristendomen förändrar
radikalt hennes ställning. Den erkänner
aldrig en åtskillnad mellan människor,
enligt vilken somliga födes som heliga,
andra som oheliga. Den förkunnar
djärvt: Här är icke jude eller grek,
här är icke träl eller fri, här är icke
man och kvinna; alla ären I ett i
Kristus Jesus. Denna ande har fostrat
oss till frihet under gångna släktled.
Den är nu verksam i Indien, och den
har börjat tvinga samhället att ge den
indiska kvinnan en helt ny ställning.
På liknande sätt är det med skillna-
den mellan högkast och lågkast. Inom
hinduismen skiljer en oöverstiglig mur
högkastmannen från lågkastmannen.
Den förre är helig, gudarnas like i
människogestalt, den senare en syndare,
som förtjänar det förakt han suckar
under som ett rättvist straff för sina
forna synder. Kristendomen är ingen
radikal lära i politisk mening men en
religiös kraft, som omdanar hjärtat.
Men just därför kan den radikalt
förändra människans hela ställning, så
småningom även hennes sociala
ställning. Men det tar tid, innan stat och
samhälle å sin sida varseblir och
erkänner förändringen hos lågkastmannen
och inrymmer åt honom en
samhällsställning, som motsvarar hans nya
människovärde.
Kyrkobildningarna på missionsfälten
är en mycket intressant företeelse. Vi
iakttar i Indien försök att åstadkomma
dels en »Sydindisk förenad kyrka»,
bestående av de ledande reformerta
samfunden, dels en luthersk
kyrkofederation, som förenar de olika lutherska
samfunden utöver hela Indien i en
lösare organisation. Utvecklingen är
ännu långt ifrån slutförd, men
återverkningarna på hemländerna, främst
England, gör sig starkt förnimbara.
I sin kyrka har de fåtaliga kristna
i Indien - de utgör nu sex miljoner
- danat ett organ, som kraftigt bidrar
till deras fortsatta fostran och som gör
dem till en makt, vars inflytande gör
sig förnimbart ända ut i det politiska
livet. De utgjorde en gång ett litet
antal föraktade människor utan verkligt
samband med det nationella
kulturlivet. Nu börjar de erkännas som en
högst betydelsefull beståndsdel av den
indiska samhällskroppen. De indiska
kristna är inder, men ej av alldeles
samma slag som deras hinduiska
landsmän. De är kristna, men ej av
alldeles samma slag som deras trosbröder i
Västerlandet. De utgör ett »tredje
rike», en egenartad »kollektiv
personlighet», för att åter tala med Geijer.
Denna personlighet, som kristendomen
håller på att skapa i Indien, kommer i
sinom tid att betyda ofantligt mycket,
säkerligen även inom den
västerländska odlingens råmärken.
Missionen framträder i vår tid som
en underbar andlig kraft, som omdanar
folkens hela liv. Och samtidigt
återfinner vi denna kraft i den enskilda
människan, den enkla biografin, som i
allmänhet utgör det väsentliga
lärostoffet för missionsundervisningen.
Måhända är det ej lätt att i den
tillgängliga missionslitteraturen finna just
det material, som vi betraktat här.
Intresserade lärare får då i stället hän-
Var jag går
Av EMANUEL LINDERHOLM
Till min Mors minne
De två .första raderna ordagrant, de båda
följande något bearbetade, efter nr 130 i
Ahnfelts Sånger av C. O. Rosenius. Det var
en av min 1875 vid blott 29 år hemgångna
Mors älsklingssånger, som Far lärde mig
sjunga i barnaåren. Dess begynnelseord ha
följt mig genom hela livet. Nathan Söderblom
båd mig under psalmboksrevisionen skriva en
ny psalm till detta uppslag, vars äktsvenska
religiösa lyrik och mystik han mycket
beundrade, men jag kunde det icke då.
Förf.
1.
Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör Hans röst.
Fast osynlig till min själ Han talar,
än till varning, än till mod och tröst.
Det är Han, som vandrade på jorden,
såsom jag i frestelse och nöd,
och av alla övergiven vorden,
måste ensam gå till korsets död.
Var jag går i denna mörka världen,
ser jag före mig Hans ljusa spår.
Vart jag än i livet ställer färden,
plötsligt inför Hans gestalt jag står.
Och när i Hans anlete jag ’blickar,
trött av livets bitterhet och strid,
snart jag åter mig i striden skickar,
stärkt utav Hans andes höga frid.
3.
Var jag går, skall Han mig ännu följa,
Han, min ende vän i tunga år.
Om Han än en tid sig skulle dölja,
snart Han åter stilla med mig går.
Om till sist jag segnar ner och dignar
under livets börda, dock jag vet:
Han är när mig, Han mig än välsignar
in i dödens dunkla hemlighet.
4.
Var jag går en gång i himlars rike,
först och sist jag Honom söka skall.
Bland de Saliga är ej Hans like,
där de stå inför Guds fotapall.
Vad jag lidit för Hans ord i tiden,
skall jag snarligt glömma vid Hans röst,
när Han hälsar mig hos Gud med friden
och min själ tillsäger sitt: Var tröst!
visas till de studiekurser i
missionskunskap, som anordnas både av Svenska
Kyrkans Missionsstyrelse och av
Svenska Missionsrådet. Men även om dessa
allmännare synpunkter inte är så
lättåtkomliga, bör de därför inte helt få
saknas i iindervisningen.
1391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
