Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
hvilken vidgar sig till en öfvérsikt af Sveriges hela
literatur. »Allt sedan den nordiska halföns
hjälteperioder med dess vikingafärder, strider och egna
storartade religion tyckes Sverige hafva saknat en
själfständig, ur dess bebyggares och dess naturs
eget väsen framsprungen poesi» — detta är det
tema Runeberg strax i början här uppspelar och
som sedan utföres i en kritik både af den
gustavianska och den fosforistiska vitterheten. Med
bitande ironi gisslade lian sedan mer eller mindre
allmänt gängse stil-olater uti uppsatserna »Projekt
till en poetisk förening» och »Försök till en
na-turalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen»,
ocb så (i december 1832) kom hufvudanfallet i »En
blick på Sveriges nu gällande poetiska litteratur».
Den då »gällande» literaturen qr gifvetvis den,
som sett dagen närmast förut under den period, vi
äro vana att betrakta som vår literära guldålder.
Runeberg skattar den just icke så högt. I
fosfo-risternas angrepp på akademismen ser han
emellertid något berättigat, ty trots allt, säger han, »stod
de förras tendens klar och ädel och deras
hufvud-sats, att den akademiska poesien icke var poesi,
kunde icke kullkastas, om den än varit trefaldt
dunklare fattad och hundradefaldt ofullkomligare
yrkad, än den i själfva värket var». Men Runeberg
frågar vidare, hvad vi fått i poetiskt hänseende
efter fosforisternas uppträdande. »Det vida mesta»,
svarar han, Ȋr en sammangyttring af allt hvad
känslohäfning och lättsinnighet har bärsärksmässigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
