Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
och kaotiskt. De viktigaste arbeten utgifna under
denna tid utgöras af Fritjofs saga och en mängd
smärre sånger af Tegnér, Atterboms
’Lycksalighetens ö’, en del af Franzéns, Stagnelii och Vitalis’
skrifter och några flera». Då nu Runeberg
skärskådar detta — i vårt tycke en ganska respektabel
samling — undrar han, om det värkligen
öfverträf-far eller ens uppväger, hvad den gustavianska tiden
bragt. »Säkert är åtminstone, att ingen af de nya
författarne uppenbarat sig som en sann och skapande
poetisk natur. Deras företräden ligga i mer eller
mindre grad på ytan och äro föränderliga med den.
Ingen bland dem alla har öppnat en ny allmän
åsikt af naturen, en ny värld; de intressantaste,
Stagnelius och Vitalis, hafva blott förmått ge oss
spridda idéer om deras eget sätt att se lifvet,
svarande mot hvad Lidner före dem gjort». Runeberg
väntar också en ny revolution i Sveriges vitterhet,
»då allt hvad för närvarande är högt ansett skall
kastas ned lägre, än det i sig själft är, och nya,
till äfventyrs lika falska, toner blifva hyllade och
ansedda som oöfverträffliga». I hvilken riktning
denna hvälfning skulle komma att gå, därom
uttalar sig Runeberg emellertid icke.
Med en amper recension af Beskows »Sveriges
anor» afslöts i februari 1833 denna kampanj,
vid hvars begynnelse Runeberg rättfärdigat sitt
uppträdande med följande ord: »Det är olyckligt,
om ett land eger blott medelmåtta i sin poesi; men
än olyckligare är det, om det samma i afgudisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
