Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
blindhet upphöjer denna medelmåtta till föremål
för sin dyrkan. Att efter förmåga rycka glittret
af bilderna och blotta dem till dess sanna värde,
en åtgärd, som i början vanligen får namn af
kitslighet och vrånghet, blir därför en mänsklig och
medborgerlig plikt.» Onekligen var det djärft af
Runeberg att så taga bladet från munnen, och en
slik vidräkning med de gällande poetiska manéren
kunde förvisso varit både befogad och nyttig, därest
icke öfverdrifterna varit så skriande. Hans
artiklar blefve icke obekanta i Sverige och framkallade
en gensaga af Beskow, men någon egentlig värkan
af dem förspordes knappast, åtminstone icke
offentligen.
Den ende af de yngre svenske författarne, som
bjöd Runeberg respekt, var Almqvist, åt hvilken
han som bekant något senare egnade ett par
mycket lofordande artiklar. Äfven Atterbom hälsade
de första banden af Törnrosens bok i en följd af
recensioner, införda i Svenska literaturföreningens
tidning 1834—35. Med all beundran för Almqvist
kunde han dock ej för sig dölja, att där funnos
ansatser hos honom, som kunde föra på betänkliga
afvägar; och det var flere än Atterbom, som redan
vid denna tidpunkt funno nödigt inlägga en
gensaga mot Almqvists riktning.
I Uppsala Correspondenten för mars 1835
finnes ett »Bref till ett äldre fruntimmer om Azouras
Dazuli Tintomara och Ramido Marinesco», hvars
anonyme författare icke var samtiden obekant. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
