Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
taga plats i Svenska Akademien bland blåa band
och grånade genier.
Jag har någonstädes sett Malmströms diktning
kallas »tankediger» — enligt min mening ett epitet,
som ingalunda träffar det centrala däri. Hvarken
som kritiker eller som skald har han sin styrka i
tankens skärpa; hans fosterländska sånger och
minnesbilder t. ex. äro som allt hvad han skref nobla,
solida och omsorgsfullt formade, men genialiska drag
och slående karakteristik utmärka dem icke.
Malmström var en lidelsefull mörk natur, men på samma
gång en älskare af tankens klarhet och formens
harmoni. Känslig, rent af ömtålig, var han därjämte till
sitt yttre väsen blyg och otillgänglig, en hatare af
den romantiska subjektiviteten och alldeles för förnäm
att blotta disharmonierna i sitt inre. Stundom
kunde det dock hända att känslan bröt fram i
dagen; vid en af sina sista föreläsningar skulle
Malmström citera Kellgrens Nya skapelsen, men
öfver-väldigades därvid så af sin rörelse, att han brast i
gråt och måste afbryta. Den klassiska objektivitet,
som var hans lösen, kunde han som människa
aldrig nå, men väl nalkas som skald.
Elegien blef därför Malmströms egnaste
område; med förkärlek och med sällsynt fulländning
rörde han sig i dess antika form, i distika.
Säg mig du doftande vind, som dansar i fröjd öfver fältet,
Såg du min lilja, o säg! såg du min rodnande ros?
Säg mig du sorlande bäck, som rullar ditt silfver i lunden,
Såg du min kärlek, o säg! såg du min flyende brud?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
