Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
såsom högfärd. Hans närmaste vänner visste,
hvilken orätt som vederfors honom därmed; själf kände
han till klandret, men, sade han, »jag kan icke
hjälpa det, det är mig omöjligt att kunna meddela
mig med människor, som jag ej är riktigt bekant
med. Jag känner mig blyg och skygg och blir
tystare ju mer jag söker att öfvervinna denna känsla
af blyghet.»1 Detta blef med åren värre och icke
bättre, men redan som tjugotvåårig yngling klagar
han i ett bref till en vän, att han är »ensam i en
superlativ, en hemsk grad». Det är tragiken i
Malmströms väsen, att han törstande efter ömhet
och kärlek såg sitt lif blifva allt ensligare och
ödsligare. Han är en het och torr natur, kemiskt fri
från all humor och därigenom oförmögen att
upplösa sin inre disharmoni. Men manligt bar han sitt
öde. Han vet, att han själf kommit på lifvets
skuggsida, att dess blomster icke gro för honom, men fri
från sjuklig världssmärta tror han på lyckan och
friden för andra. Där är ett etiskt patos hos
honom, som kommer honom att stolt förakta dessa
romantiker, hvilka med sin klagan tigga medlidande
och kokettera med sin känslighet. Men likväl är
han i grund och botten en romantikens son.
Mest populär af alla Malmströms dikter är den
allbekanta romansen »Hvi suckar det så tungt uti
1 Dietrichson har i sina minnen berättat en karakteristisk
historia om M:s fåordighet vid underhandlingen om D:s
anställande som docent i Uppsala, medan han samtidigt energiskt
bedref saken.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
