Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
skogen?» och det med rätta. Fosforisterna hafva
mången gång försökt att ge uttryck åt skapelsens
suckan, att besjäla naturens mystik och kläda den
i ord och rytm. Om Malmströms dikt trängt undan
dem alla, så är det därför, att han lyckats gifva
den luftiga drömmen en så klar och fast form utau
att förringa stämningens styrka. Han höjer sig
öfver fosforisternas dunkelhet och på samma gång
äfven öfver deras subjektivism, då han ej blott
tolkar människans samlif med naturen, utan ock
betonar allas gemensamma ansvar. Märkligt är
huru ensam denna dikt står i Malmströms poetiska
alstring, en skapelse af en enstaka lycklig
inspirerad stund.
Hos Malmström finnes knappt en ansats till
skämt; då han skulle gäckas med Lénström blef
det bistert och bittert allvar. En gång har han
väl skrifvit en dryckesvisa, den med Hallströms
musik ofta sjungna, som börjar: »Vinet fradgar,
ögat glimmar, tanken spritter djärf och fri», men
detta friska uppslag utmynnar i en nog så allvarlig
uppmaning: »Hur dig ödets lotter skickas, bär ditt
öde som en man». Och att i glaset söka glömska
af alla bekymmer blef för Malmström ej blott en
teori. Då ungdomsvännerna och kamraterna, med
hvilka han svärmat för gemensamma ideal,
skingrades, gick han som förut från sin ödsliga
studerkammare till den gamla studentlokalen och höll
till godo med det sällskap af bekanta, som kunde
bjudas, och man förvånade sig att se den ideellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
