Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
sina egna konsekvenser, någon gång slagit tillbaka till sin
motsats, så låter sig väl detta förklaras, ja, ursäktas, men
ingalunda åberopas såsom stöd för en bestående ofrihet, som svär
emot evangelii anda.
Malmström fann således romantiken berättigad,
ja nödvändig såsom ett »moment uti koustandens
utveckling», men blott i dess ursprungliga renhet,
och såsom sådan har den »måhända icke mer än
en representant», nämligen Novalis, »ett bland de
rikaste och djupaste snillen som den tyska
litera-tnren eger».
Själf har Malmström således vidgått sin själs
frändskap med romantikens kärna, och Novalis, som
med all sin mystik dock var en både klar och
sällsynt harmonisk ande, måste nödvändigt just genom
denna förening af egenskaper utöfva en stor makt
öfver honom.
Men lika betagen Malmström är i Novalis, lika
fientlig är han mot de senare medlemmarne af
skolan. Med Friedrich Schlegel »vände sig
romantiken på sina gångjärn», slog öfver från Fichtes
berättigade subjektivitet till »romantisk egoitet».
För Malmström med hans brinnande sträfvan efter
klarhet och harmoni och hans stolta förakt för allt
koketteri med »Zerrissenheit» voro den senare
romantikens problematiska naturer med deras
själfs-våldiga subjektivism motbjudande, och hela
riktningen syntes honom i dess faktiska utbildning
hafva förnekat sina äkta sanna idealer och blifvit
en frihetsfientlig, sedlighetsförstörande makt, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
