Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
bekämpande han alltmer kände såsom sin
lifs-uppgift.
Att oviljan mot romantiken hos Malmström hade
en helt annan grund än hos flertalet af dess
samtida angripare, röjer sig ofta. För den nya tidens
sträfvanden kände han sig i mycket främmande.
Väl sökte han göra dem rättvisa, men han fann
dock, att den äkta poesien flytt ur lifvet, därför att
fantasien icke kunde få tillräckligt med luft under
vingarne för att svinga sig upp i fri lek. Tidens
beryktade prosa, sade han, berodde på tidens allvar,
och i sin uppsats »Om den moderna romanen» talar
han om den vanliga världserfarenheten såsom »den
mest prosaiska prosa i lifvet», som »står där med
värklighetens kadaver, med tingens tomma skal i
sin hand», sedan den »med sin grofva vidröring
klämt anden ur lifvets mångfärgade kolibri...
Sådana halfmänniskor hafva intet öga för konstens
skönhet, intet öra för diktens ljud — de hata det
romantiska, hvar det finnes; de äro inga hjältar
hvarken för dikten eller för lifvet».
Hos en natur af Malmströms lidelsefulla art
kunde tiden icke dämpa utan måste tvärtom öka
detta hat mot romantiken, och sina sista år har han,
kan man säga, nästan helt egnat åt dess
bekämpande. Då Atterbom aflidit, uppdrog Uppsala
studentkår åt Malmström att å dess vägnar hålla
minnestalet och han använde taktlöst nog detta
tillfälle till en svartmålning af den riktning, hvars
främste man den bortgångne varit. Samtidigt
un
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
