Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
ämnena; vårens otillfredsställda trängtan och oro
ha gett vika för lugnet och klarheten på en högblå
solljus sommardag. Ur minne och längtan
springer sången icke nu, utan ur den glada njutningen
af det närvarande ögonblicket:
Fritt må våren flykta,
fritt må kinden vissna,
låt oss nu blott älska,
låt oss nu blott kyssas!
Brutna eder, sorg och död kunna icke släcka
den en gång tända lågan, kunna väcka vemod,
men ej ånger:
Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. —
Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blef hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljufva stunden.
(Ur »Den enda stunden».)
Kärlekens rätt är odisputabel; modrens
förmaningar och varningar kunna icke rubba flickans
hängifvenhet, utan framkalla blott hennes
dialektiska fyndighet. Icke nordiskt blond och försagd
framträder känslan här, men ej häller som söderns
brännande, förtärande passion. Någon gång kan
stämningen vara skalkaktigt gäckande, men oftast
har den denna egna Runebergska karaktär,
hvil-kens sunda lifsglädje och lugna harmoni kommo
redan en af hans första kritiker, Rydqvist i tidskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
