Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Heimdal, att tala om ett »antikt tycke». Runeberg
når här den naturliga änkelhet, han redan tidigare
sträfvat efter, då han ställde Franzén som sitt
mönster, men han går djupare än denne genom sin
känslas kraft och, att jag så må säga,
vederhäftighet. Att en sådan änkelhet i anda och formgifning
skulle omedelbart slå igenom hos samtiden med dess
smak för Tegnérsk retorik, Franzénskt pjunk och
fosforistisk öfversvinnelighet, var ej att vänta. Den
fann sig långt mera tilltalad af de i Dikternas
första del jämväl inrymda Svartsjukans nätter.
Eftervärlden har här som ofta annars företagit en
omändring.
Helt gick Runeberg dock ej upp i sin erotiska
diktning. Äfven andra motiv behandlade han
samtidigt, och särskildt att uppmärksamma äro några
stycken, i hvilka han velat teckna det finska
lynnet. Sådana äro Bondgossen, som Runeberg själf
satte högst bland sina äldre, och sången om bonden
Pavo, som högt bland Saarijärvis moar kämpade
sin hårda kamp mot frosten, ett förhärligande af
det finska tålamodet och den finska troheten. Och
sina bästa krafter ägnade han det stora nationella
epos, som sedan länge legat honom i tankarne.
Ålgskyttarnes historia spänner öfver väl ett
dussin år, om man såsom dess föregångare räknar den
dikt om en vargjakt, som sysselsatt Runeberg 1819
och senare. Men till ett värkligt epos om Finlands
folk växte motivet först under den tid, då skalden
vistades uppe i Saarijärvi och Ruovesi. Han skrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
