Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
inre kriterier på att vara sann, ger oss, synes mig,
ett typiskt exempel på, huru fröet till en dikt
nedlägges af en enda sensation, hvilken sedan
befruktas under inflytande af motiver från olika håll. Den
skulle ock kunna vara en illustration till den sats,
han framställt i en af sina reflexioner: »Det fins
blott en regel för konsten, den lyder: Se!» Det
motiv, som trädt till, finnes redan i det ofvan (s.
245) anförda stycket ur »Idyll och Epigram».
Ramen kring detta är som i Älgskyttarne en skildring
af landtlifvet, men miljön är en annan; vi befinna
oss här bland en högre samhällsklass, och därmed
har den kraftiga realistiska lokalfärgen förtunnats.
Något utpräglat finskt står knappast att uppleta
här, om man ej såsom sådant vill anse
målningen af den nordiska naturen. Äfven därutinnan
framträder en motsats till Älgskyttarne, att det
friska vinterlandskapet förbytts till en solljus
som-martafla af långt mera leende karaktär, och öfver
hufvud har den nyssnämda diktens raska dur-ton
gått öfver i vek moll. Berättelsens höjdpunkt i
tredje sången, där de båda unga finna hvarandra,
innefattas af den nordiska sommarkvällen, hvilken
Runeberg mer än en gång besjungit, därvid långt
mindre än annars sparsam på granna och
klingande ord:
Solen sänkte sig ned och skymdes af bärgen i väster;
Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
Sumnio och strålade ljus mot jorden, och ljummare vindar
Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
