Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
och hotande öfver människan, Oihonnas utsättande
och återfinnande, den trotsiga förhäfvelsen
(grekernas hybris), genom hvilken Fjalar utmanar gudarne,
den plötsliga och fullständiga omkastningen
(peri-petien) i hans öde — allt detta är drag, som äro
gängse hos grekerna.
Men Runeberg skulle frångått hela sin
lifs-åskådning, om han ej till slut låtit en försoning
framskymta. Gentemot Snellman, som uppfylld af
Hegelska statsteorier envisades att såväl i Sofokles’
Antigone som i Fjalar se den tragiska konflikten
mellan plikterna mot samhället och mot familjen,
framhåller Runeberg i sitt ofvan berörda gensvar,
att »Fjalar framträder såsom trotsande gudarne,
såsom hyllande den öfvertygelsen, att den starke
oberoende af dem kan skapa sin värld och sitt öde.
På detta Fjalars öfvermod och på intet annat är
kompositionen bygd». I tvekampen mellan honom
och gudarne har Runeberg bemödat sig att låta
dessa senare så litet som möjligt framträda direkt
ingripande, utan »i en vis och tyst ledning af det
hela». Deras behandling af Fjalar är »lika mycket
en nåd som ett straff», och den slagne konungens
sista ord äro ingifna ej blott af resignationen inför
ett oundvikligt öde utan ock af en nyfödd tro på
gudomligheten. Därför kan man ej häller, säger
Runeberg, kalla dikten ett Schicksals-drama.
»Mycket säkrare vore det att kalla Fjalar en sång till
gudarne, ett litet epos, hvari deras storhef och nåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
