Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
Rhaistes, den »lömske, låge, fege bofven», — det
är Leiokritos’ egna ord! ■— förkroppsliga tyranniets
afskyvärda sidor. Å andra sidan är hans undergång
tragiskt motiverad. Genom sitt förbud att hjälpa
skeppsbrutna har konungen åsamkat sig skuld, och
han kommer i konflikt med sin son just genom sin
sträfvan för dennes välgång. I teckningen af de
öfriga personerna hafva väl en del brister anmärkts,
men det måste dock erkännas, att de äro väl tänkta
och grupperade i motsats till hvarandra. Om nu
trots allt detta, trots den ädla andan i hela stycket,
det härliga språket och den vackra värsen Kungarue
på Salamis icke ens på läsaren göra ett så mäktigt
intryck som kung Fjalar, så ligger orsaken i bristen
på värkligt äkta dramatiskt lif såväl i handlingens
genomförande som i personernas karakteristik.
Runebergs personer hafva för litet kött och
blod och äro för svagt utpräglade för att intressera
oss. Man kan invända, att Schiller är en stor
dramatiker, fast hans stil är en annan än t ex.
Shak-speres; äfven den förres hjältar äro skäligen
abstrakta, men de fyllas af en så mäktig lidelse, att
de likväl rycka oss med sig. Runebergs drama rör
sig däremot med ett patos, som vi ej kunna dela.
Det som segrar i tragedien är rättens idé, sådan den
tolkas af Leontes och förkroppsligas i Burysakes,
men är denna rätt något, som vi kunna värmas af?
Nej, ty vi kunna ej erkänna den såsom absolut
gällande. En af dem, som mest ingående
behandlat dramat, Christian Cavallin, kallar Leontes »denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
