Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
gången var lika stor som förut, så var den allmänna
meningen kanske ej så gynnsam; åtminstone
anty-des detta af Cygnæus i hans året därpå utgifna bok
om Sägnerna, den största, som ännu finnes om dem
i estetisk väg. Men en sådan företeelse är ganska
vanlig, då förväntningarna äro högt spända. Det
tar tid innan det nya blir lika kärt som det gamla.
Runeberg hade ej alldeles uppgifvit tanken på
nya sägner, men däraf blef intet. Redan tidigare
(1855) hade han i bref till Beskow klagat, att
gruf-van af nya ämnen minskades. »Många för sig
intressanta och ärofulla bragder finnas väl omförmälda
i historien eller traditionen, men af dem allena blir
ingen diktmålning: de måste tillika ega en
bakgrund af individualitet, ur hvilken de framstiga, och
ur hvilken de få saft och lif... Med att teckna om
en Sven Dufva under andra förhållanden vore föga
vunnet». — Det riktiga i denna synpunkt kan ej
diskuteras, och frånsett någon släktskap mellan vissa
sägner har Runeberg ock uppfyllt den höga fordran,
han i dessa ord ställt på sig själf.
Tre gånger, säger Georg Brändes, har den
svenska poesien lyckats uppnå det folkligt klassiska, i
Fredmans Epistlar, i Fritjofs Saga och i Fänrik
Ståls Sägner, då Runeberg skildrade sitt lands kamp
i en rad oförglömliga dikter, krigsidyller,
slagfälts-tragedier, en lika realistisk som själfull bivuak-poesi.
Man har i denna cykliska form — samlingar af i
sig mer eller mindre afslutade smärre dikter — velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
