Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Fjalar. I Fänrik Stål frambryter åter en kraftig
realism, hvilken visserligen icke, såsom ibland i de
nämda utkasten, gör sig bred för sin egen skull,
utan med konstnärlig måtta underordnar sig
helheten.
Med den värklighetsskildring, som trängde fram
i opposition mot romantikens konservatism, hade
Runeberg såsom författare intet gemensamt. Vi
återfinna icke i hans diktning något genljud af de
religiösa, politiska och sociala stormar, som vid
denna tid upprörde Europa och fyllde dess literatur
till en god del. Tendenspoesi har Runeberg
skrif-vit blott en gång; det var då han mot Stenbäck
försvarade sin lifsåskådnings berättigande. Men
han afstängde sig ej från den yttre världen, och i
sina bref — de äro ej många — berör han dagens
händelser, små och stora. Det är ej häller en
tillfällighet, att Fänrikens Sägner kommo till under det
årtionde, då den nationella idén satte lidelserna i
rörelse i Europas alla hörn. Så äro ock Sägnerna
sprungna ur en lidelse, som helt behärskade
skalden och som fyllt honom med det djupaste och
kraftigaste patos — kärleken till fosterlandet. Och
tänker man då på den politiska poesi, som nu slog
ut i andra länder, då märker man vid jämförelsen
hur hög och ädel den anda är, som besjälar
Sägnerna, hvilka fria från all chauvinism ha en krans
äfven för den tappre fienden. De hafva äfven de
sin tendens, men den ligger öfver nuet.
Skalden, som aldrig ingrep i sitt folks
offent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
