Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
liga lif, som i en undangömd småstad fyllde dagens
anspråkslösa plikter, — huru mycket har han ej
värkat för att skapa, ett föryngrat finskt
samhälleligt lif? »Krigsmannasamband, knutet vid strid,
faror, blod och död» upplöses aldrig, sade Döbeln
i sina afskedsord till de finska soldaterna.
Närmast yttrade med hänsyn till bandet mellan
svenskar och finnar, gälla dessa ord ock om bandet
mellan de olika samhällsklasserna. Att det finska
folket känner sig som en nation bredvid Europas
öfriga, den känslan har Runeberg i samarbete med
sina kamrater från ungdomsåren kallat till lif.
Då Runeberg i ett stycke Idyll och epigram
(n:r 22) liksom ånyo i Torpflickan liknar striden
för landets försvar vid böndernas arbete för
skördens bärgande, så har han nog sin särskilda
mening med denna bild. Den rätte krigsmannen,
torde han velat säga, är blott den, som besjälas
af känslan för fosterlandet och hemmet, som
kämpar för höga och ideella syften. Det ligger
däri en stilla protest mot en mera romantisk
uppfattning af kriget som en hurtig och
äfventyr-lig sport, där hjälten strider mer eller mindre
obekymrad om det mål, han slås för, nöjd att få lägga
i dagen sin bravur, att vinna ära och rykte. Hvad
Runeberg besjunger är däremot pliktuppfyllelsen
äfven i detta gemensamma arbete för fäderneslandet.
I Fänrikens sägner intaga stridsmålningarne
icke dén stora plats, man kunde väntat, och
öfyer-allt äro de använda icke för sin egen skull utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
