Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. »Frihetens sångarätt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3*4
svärmeri. — Bland tidens många
studentskalder skall jag blott dröja vid den utan gensägelse
främste, Talis Ovalis.
Utgången från en sörmländsk prästgård hade
Carl Wilhelm August Strandberg (1818—77) vistats
någon tid vid Uppsala universitet, innan han vid
tjugu års ålder kom till Lund. Bland sina
studentkamrater där blef Strandberg snart känd och
värderad såsom skald. Vi ha redan sett honom såsom
en af de många tegnériderna; i allmänhet äro
Strandbergs ungdomsdikter mycket abstrakta, vare
sig han antyder, huru han i naturen funnit tröst
för sina religiösa tvifvel, eller han uttalar sin
ungdomliga världssmärta eller besjunger kärleken. Den
ideella riktningen, det ädla uppsåtet och det rena
sinnet är hvad vi här finna gemensamt med den
senare Strandberg, men en starkare personlig
egenart söka vi ännu fåfängt. Denna kommer med det
att hans blick riktas utåt, på de upprörda politiska
förhållandena. Vid en soaré på Akademiska
Föreningen i februari 1840 upplästes en’af Strandberg
författad »Hälsningssång till folkrepresentanten
Hans Jansson», en af de mest framträdande bland
oppositionsmännen inom riksdagen. Att dennes
anföranden som oftast stammade ifrån Aftonbladets
redaktionsbyrå, var en sak som Strandberg ej gärna
kunde veta, och för öfrigt befattade sig skalden
föga med honom utan deklamerade öfver »huru skönt
det blixtrar» rundt omkring i Europa. Bland dessa
allmänt hållna liberala fraser förekom emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
