Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. »Frihetens sångarätt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3*8
Åren efter 1848 käuntecknas af en viss
matthet i det offentliga lifvet eller åtminstone i
litera-turen i jämförelse med de föregående, då
stormklockorna öfverallt voro i ständig gång, och redan
detta kunde varit en anledning till det starka
af-tagande, som då visar sig i Strandbergs produktion.
Men han hade ock, sedan han 1847 §3^ sig och
flyttat till Stockholm, fått fullt upp att göra med
att skaffa bröd åt sig och de sina genom arbete i
pressen och öfversättningar för scenen. Först då
han blifven medlem af Svenska Akademien 1865
öfvertog utgifningen af Posttidningen, kunde han
säga, att han hade sin trygga bärgning. Fick han
tillfälle att under denna stränga kamp för tillvaron
rädda några stunder för egen del, egnade han dem
åt försvenskningen af Byrons Don Juan och smärre
sånger, ett arbete, som i sitt slag är ett literärt
storvärk.
Med erfarenheten och mognaden fick Strand-
Sångens stormar i en mänskosjäl
Kände, lycklige, ej du, — farväl.
Strandberg åter svarade på en liknande förebråelse:
Har jag ej spillt mitt blod för fosterlandet?
I sanden har väl ej dess purpur runnit.
Men det har strömmat, gubbe, i min sång!
Jämförelsen mellan dessa båda strofer är icke utan sin
karakteristiska motsats; Strandbergs är vida lyckligare funnen
och mera energisk. — Den senare är som bekant äfven
författare till den svenska kungssången, hymnen »Ur svenska
hjärtans djup», som skrefs till Oskar I och väl närmast är en
yttring af de förhoppningar, med hvilka han mottogs af liberalismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
